Vi har tvingats planera om igen. Vädret har ju verkligen inte varit med oss i det sista. Det har faktiskt regnat nonstop sedan Beata och Kalle kom. Ändå har vi flugit från Cairns till Brisbane och kört ned en bit mot kusten. Ändå - nonstop regn.
Den senaste omplaneringen är nyår. Byron var helt fullbokat så det gick liksom inte att vara där. Plus att det ska regna 3 dagar till oavbrutet. Vår nya plan är därför Sydney! Sydney på nyår är ju något man ska ha gjort i sin livstid. Det och New York - fast NY får bli ett annat år. Så alltså nyår i Sydney. Enda problemet där är bara boende. Men vi tänker att det löser sig. I Sydney känner jag i alla fall lite mer folk.
Men när vi åkte igenom och förbi Byron blev allt så sentimentalt. Jag har ju från början tänkt att vi skulle fira nyår där. Även när vi var där med tjejerna och det var schoolis övreallt tänkte ja "det gör inget för jag ska ju ändå tillbaka och får se hur det verkligen är". Det får jag ju inte längre. Vi har redan lämnat och är på väg nedåt. Dagens destination - åtminstone Coffs Harbour. Men när vi lämnade Byron - där Team Scandinavia i stort började vår resa kändes det som att jag lämnade något kärt bakom mig. Jag blev liksom påmind om allt kul vi gjort där tidigare och hur det inte längre är. Vet inte riktigt, men fick bara en sådan ledsam känsla. Vad jag vill säga är nog att jag saknar Kristin, Cattis, Maria, Ida och Fia. Och på något sätt kanske jag ändå är glad att vi inte kommer stanna på samma ställen som vi gjort. Då får vi alla ha kvar våra minnen orörda tillsammans! Puss flickor
Thursday, December 30, 2010
Brisbane - lyckan vänder?
Så vi flydde Cairns massiva, ostoppbara regnoväder för sydligare breddgrader och vad möts vi av i Brisbane - REGN! Trist. Men vi har ju i alla fall lyckats ta oss hit, trots aningen tidsbrist för att hinna med flyget. Men som mannen i incheckningen sa "Vaddå, ni har ju hela 10 minuter till godo". Ja, precis, pappas flickor.. Eller?
Det visade sig att jukdagen är någon slags helig dag då allt är stängt och resturanger endast får sälja alkohol i kombination med mat. Så vi tog ett försenat julfirande (allt verkar ju lite försenat just nu) och festade loss med jullunchsbuffe på hostelet, julpromenad genom Brisbane och julmiddag på en fin resturang. Gott!
Annandag jul, boxing day, regn. Kalle och Beata gick på Australian Zoo medan jag stannade i stan med Herr Schön - En modern svensk ekonomisk historia. Subways, Glorias, Zasaffas. Caféplugg. Iofs rätt mysigt att plugga med en god kaffe när regnet öser ner utanför fönstret.
På kvällen tvingas vi ändra våra planer igen. Kollade upp boende i Byron på nyår och ALLT är fullt! Ny plan - Sydney på nyår. Men boende?? Det får bli ett senare problem. För att fira vår nya plan och framförallt fly hostelets backpacker-bar som inte var helt i Kalles och Beatas stil gick vi till casinot. Kanske är det nu lyckan vänder. På en spelautomat och på roulettbordet lyckades jag 4 dubbla mina pengar. KA-TCHING! En hostelnatt kirrad!
Det visade sig att jukdagen är någon slags helig dag då allt är stängt och resturanger endast får sälja alkohol i kombination med mat. Så vi tog ett försenat julfirande (allt verkar ju lite försenat just nu) och festade loss med jullunchsbuffe på hostelet, julpromenad genom Brisbane och julmiddag på en fin resturang. Gott!
Annandag jul, boxing day, regn. Kalle och Beata gick på Australian Zoo medan jag stannade i stan med Herr Schön - En modern svensk ekonomisk historia. Subways, Glorias, Zasaffas. Caféplugg. Iofs rätt mysigt att plugga med en god kaffe när regnet öser ner utanför fönstret.
På kvällen tvingas vi ändra våra planer igen. Kollade upp boende i Byron på nyår och ALLT är fullt! Ny plan - Sydney på nyår. Men boende?? Det får bli ett senare problem. För att fira vår nya plan och framförallt fly hostelets backpacker-bar som inte var helt i Kalles och Beatas stil gick vi till casinot. Kanske är det nu lyckan vänder. På en spelautomat och på roulettbordet lyckades jag 4 dubbla mina pengar. KA-TCHING! En hostelnatt kirrad!
Brisbane - lyckan vänder?
Så vi flydde Cairns massiva, ostoppbara regnoväder för sydligare breddgrader och vad möts vi av i Brisbane - REGN! Trist. Men vi har ju i alla fall lyckats ta oss hit, trots aningen tidsbrist för att hinna med flyget. Men som mannen i incheckningen sa "Vaddå, ni har ju hela 10 minuter till godo". Ja, precis, pappas flickor.. Eller?
Det visade sig att jukdagen är någon slags helig dag då allt är stängt och resturanger endast får sälja alkohol i kombination med mat. Så vi tog ett försenat julfirande (allt verkar ju lite försenat just nu) och festade loss med jullunchsbuffe på hostelet, julpromenad genom Brisbane och julmiddag på en fin resturang. Gott!
Annandag jul, boxing day, regn. Kalle och Beata gick på Australian Zoo medan jag stannade i stan med Herr Schön - En modern svensk ekonomisk historia. Subways, Glorias, Zasaffas. Caféplugg. Iofs rätt mysigt att plugga med en god kaffe när regnet öser ner utanför fönstret.
På kvällen tvingas vi ändra våra planer igen. Kollade upp boende i Byron på nyår och ALLT är fullt! Ny plan - Sydney på nyår. Men boende?? Det får bli ett senare problem. För att fira vår nya plan och framförallt fly hostelets backpacker-bar som inte var helt i Kalles och Beatas stil gick vi till casinot. Kanske är det nu lyckan vänder. På en spelautomat och på roulettbordet lyckades jag 4 dubbla mina pengar. KA-TCHING! En hostelnatt kirrad!
Det visade sig att jukdagen är någon slags helig dag då allt är stängt och resturanger endast får sälja alkohol i kombination med mat. Så vi tog ett försenat julfirande (allt verkar ju lite försenat just nu) och festade loss med jullunchsbuffe på hostelet, julpromenad genom Brisbane och julmiddag på en fin resturang. Gott!
Annandag jul, boxing day, regn. Kalle och Beata gick på Australian Zoo medan jag stannade i stan med Herr Schön - En modern svensk ekonomisk historia. Subways, Glorias, Zasaffas. Caféplugg. Iofs rätt mysigt att plugga med en god kaffe när regnet öser ner utanför fönstret.
På kvällen tvingas vi ändra våra planer igen. Kollade upp boende i Byron på nyår och ALLT är fullt! Ny plan - Sydney på nyår. Men boende?? Det får bli ett senare problem. För att fira vår nya plan och framförallt fly hostelets backpacker-bar som inte var helt i Kalles och Beatas stil gick vi till casinot. Kanske är det nu lyckan vänder. På en spelautomat och på roulettbordet lyckades jag 4 dubbla mina pengar. KA-TCHING! En hostelnatt kirrad!
Mellan regnskogens stryparträd och havets sjögurkor
Så dan före dopparedan skulle istället för framför en skinkgryta (som vi ändå hade stått där) spenderas i regnskogen norr om Cairns. Vi hämtades tidigt, tidigt (7.30) av guiden Bill som visade sig vara en av de bästa guider jag haft i Australien. Första stoppet krokodilkryssning på den översvämmad daintree-floden. Vi såg flera trädormar vid sidorna, coola träd och en och annan bird of prey. Tvyärr inga krokdiler då alla begett sig högre upp på bankerna tack vare den höjda vattennivån. Men bra för dem, de är tydligen på jakt efter mat de annars inte kommer åt.
Nästa stopp var regnskogen när vi fick gå runt bland flera 100 år gamla träd och växter. Äver 1800 sorters växter varav 800 olika träd i denna regnskog som är världens äldsta. Över 150 miljoner år, med samma växter som idag. Rätt sjukt. Strypträd, träd som kunde riva sönder både kläder och hud, träd som fungerade som trumma och krigredskapsreserv, träd som stått där redan när Captian Cook upptäckte Australien. En brun råtta och lite spindlar.
Hela turen var hur bra som helst. På grund av regnet hade Mossman Gorge gått över i en vild fors osm guiden blev alldeles lyrisk över att kunna rafta i. Utsiktplats. Port Douglas idyll med dess långa strand och mysiga små butiker.
Julafton. Något kontrastrik mot den mor och far upplevde hemma. Ingen snö, ingen kyla, ingen julskinka, inga klappar. Men istället tropiskt regn, båttur, dykning och upplevelser. Vi kanske inte lyckades pricka in den bästa dagen någonsin, men storm och ösregn, men under ytan var världen stilla, tyst och underbart vacker. Det är det bästa med att dyka, man kommer helt in i en annan värld. Med dyk-buddie Ollie gjorde jag 3 dyk under dagen såg sköldpaddor, höll i sjögurkor, kände på jättesnäckor coh såg massa fint korall och coola fiskar.
På kvällen skulle vi ju åka vidare, mot Townsville och Magnetic Island. På grund av oupphörligt regn tvingades vi dock ändra våra planer. Vägarna översvämmade på obestämd tid (IGEN!) och vi såg snabbt till att skaffa oss flygbiljetter därifrån. Brisbane nästa!
Nästa stopp var regnskogen när vi fick gå runt bland flera 100 år gamla träd och växter. Äver 1800 sorters växter varav 800 olika träd i denna regnskog som är världens äldsta. Över 150 miljoner år, med samma växter som idag. Rätt sjukt. Strypträd, träd som kunde riva sönder både kläder och hud, träd som fungerade som trumma och krigredskapsreserv, träd som stått där redan när Captian Cook upptäckte Australien. En brun råtta och lite spindlar.
Hela turen var hur bra som helst. På grund av regnet hade Mossman Gorge gått över i en vild fors osm guiden blev alldeles lyrisk över att kunna rafta i. Utsiktplats. Port Douglas idyll med dess långa strand och mysiga små butiker.
Julafton. Något kontrastrik mot den mor och far upplevde hemma. Ingen snö, ingen kyla, ingen julskinka, inga klappar. Men istället tropiskt regn, båttur, dykning och upplevelser. Vi kanske inte lyckades pricka in den bästa dagen någonsin, men storm och ösregn, men under ytan var världen stilla, tyst och underbart vacker. Det är det bästa med att dyka, man kommer helt in i en annan värld. Med dyk-buddie Ollie gjorde jag 3 dyk under dagen såg sköldpaddor, höll i sjögurkor, kände på jättesnäckor coh såg massa fint korall och coola fiskar.
På kvällen skulle vi ju åka vidare, mot Townsville och Magnetic Island. På grund av oupphörligt regn tvingades vi dock ändra våra planer. Vägarna översvämmade på obestämd tid (IGEN!) och vi såg snabbt till att skaffa oss flygbiljetter därifrån. Brisbane nästa!
Syster på besök!
Efter en vecka på egen hand, 3 dagar förlängt pga av ett något olägligt snöoväder över Europa, lyckades Kalle och Beata anlända till Cairns. Trots standbybiljetter från Stockholm, en heldag i Bankok och ett missat flyg i Sydney. Några timmars häng vid poolen för att börja bygga lite bränna innan det var dags att boka turer och resor för våra 3 veckor tillsammans. 23e dec djungeltur till Cape Tribulation, Great Barrier Reef på julafton och så åka vidare till Townsville på kvällen 24e. Bra plan! Då kunde vi gå ut och fira min födelsedag lite försenat.
Vi började med en drink vid the waterfront i hamnen. Lite finare kvarter än jag med mina backpacker-vanor hittills besökt i Cairns. Hade kunnat vara en underbar solnedgång tänkte vi, men tvyärr dolde svarta moln himlen. Fast sen kom vi på att solen ändå går ner i väst, så man ser den faktiskt inte på östkusten. Istället gick vi vidare mot Olivers, resturangen vi tänkte äta på. Det enda var att det på vägen börja regna - och inte så lite. Av med skorna, rusa barnfota från tak till tak och trots detta kom vi alla fram till Olivers genomblöta och lite smått genomskinliga. Snyggt.
Resturangen möt i alla fall alla förväntningar på en födelsedagsmiddag av första klass. Kängru-tenderloin, saftigt tillagad, fint upplagt med smakrika tillbehör. Supergott verkligen. Med rikigt flaskvin till! Lyx! Och plattan med 4 olika desserter efteråt avrundade måltiden perfekt och gjorde oss alla mer än proppmätta. En super födelsedagsmiddag helt enkelt!
Vi började med en drink vid the waterfront i hamnen. Lite finare kvarter än jag med mina backpacker-vanor hittills besökt i Cairns. Hade kunnat vara en underbar solnedgång tänkte vi, men tvyärr dolde svarta moln himlen. Fast sen kom vi på att solen ändå går ner i väst, så man ser den faktiskt inte på östkusten. Istället gick vi vidare mot Olivers, resturangen vi tänkte äta på. Det enda var att det på vägen börja regna - och inte så lite. Av med skorna, rusa barnfota från tak till tak och trots detta kom vi alla fram till Olivers genomblöta och lite smått genomskinliga. Snyggt.
Resturangen möt i alla fall alla förväntningar på en födelsedagsmiddag av första klass. Kängru-tenderloin, saftigt tillagad, fint upplagt med smakrika tillbehör. Supergott verkligen. Med rikigt flaskvin till! Lyx! Och plattan med 4 olika desserter efteråt avrundade måltiden perfekt och gjorde oss alla mer än proppmätta. En super födelsedagsmiddag helt enkelt!
Tuesday, December 21, 2010
The big 22! Lärorikt?
Vad gör man i Australien när klockan slår 12 och den sista dagen som 21åring är förbi. Jo, man åker till en hamn och ser fisk bli avlastad. Jättestora fiskar. Tonfisk över 1,5 meter. Inplastade för att kunna bli fin sushimi. Lärorikt. Efter att ha lärt mig hur man gör Goon riktigt nice och drickbart. Blanda med tropisk juice och sparkeling. Smart. Ganska 22 blir ett år av lärdomar. Spännande.
Cairns - inställda flyg, tvister på gatan och ett hostel som aldrig sover.
Så Cairns. Enligt ryktet en partyhåla. Tropiskt klimat. Insprängt bland berg och regnskogsklädda kullar. Luftfuktighet upp mot 100 % (hur det nu funkar för man tänker ju att det borde vara total väta). Förbjudet att bada i havet pga dödliga jellyfish. Istället en stor saltvattenlagun som söta livvakter patrullerar. Vad ska man göra där? Woolshed. Gilligans. Barrier reef. Port Douglas. Rev och utflykter får vänta tills Kalle och Beata lyckas ta sig från snötäckta Sverige och faktiskt landa i Oz.
Så Cairns. Alltså dagtid inte mycket att göra i själva staden förutom bättre på brännan och chilla på caféer. Nattetid episk fest. I alla fall om man börjar med Alex och Fredrik på min balkong, pausar för gratis middag och fortsätter till engelskmännens (reptilen, babianen och björnen) rum. Gilligans, redbull-vodka, vidare mot Woolshed, tvister på gatans röda och gula prickar. Woolshedfest! Djungeltema. Mycket dans. Men helt plötsligt var klockan 3, jag och Fredrik gick till convenience store så han kunde köpa sina frukost-snickers (var var Alex? :)) och sen en underbar natts sömn i en säng - inte flygplansstol eller flygplatssoffa.
Något som är nice med att bo i dorms är den gemenskap man kan finna. Som att alla vakna av en galen engelska som flyger runt för att komma iväg till en reef-boat och kollektiv känna bakfyllans slag. Alla mår lika dåligt, det känns genast lite bättre. Alla tycker sedan det är lika roligt när hon kommer tillbaka någon timme senare och har lyckats missa sin båt - men bokat in sig på en ny 2 dagar senare. Istället går vi alla till lagunen och chillar i solen. Engelskan Nathalie, den lilla sweitzaren Swiss guy One, nordirländaren Neil och jag. Lustigt gäng. Fast inte lika random som djurparken.
Så Cairns. Alltså dagtid inte mycket att göra i själva staden förutom bättre på brännan och chilla på caféer. Nattetid episk fest. I alla fall om man börjar med Alex och Fredrik på min balkong, pausar för gratis middag och fortsätter till engelskmännens (reptilen, babianen och björnen) rum. Gilligans, redbull-vodka, vidare mot Woolshed, tvister på gatans röda och gula prickar. Woolshedfest! Djungeltema. Mycket dans. Men helt plötsligt var klockan 3, jag och Fredrik gick till convenience store så han kunde köpa sina frukost-snickers (var var Alex? :)) och sen en underbar natts sömn i en säng - inte flygplansstol eller flygplatssoffa.
Något som är nice med att bo i dorms är den gemenskap man kan finna. Som att alla vakna av en galen engelska som flyger runt för att komma iväg till en reef-boat och kollektiv känna bakfyllans slag. Alla mår lika dåligt, det känns genast lite bättre. Alla tycker sedan det är lika roligt när hon kommer tillbaka någon timme senare och har lyckats missa sin båt - men bokat in sig på en ny 2 dagar senare. Istället går vi alla till lagunen och chillar i solen. Engelskan Nathalie, den lilla sweitzaren Swiss guy One, nordirländaren Neil och jag. Lustigt gäng. Fast inte lika random som djurparken.
Thursday, December 16, 2010
Och så var hon bara en
Woho! Har fått hjälp av en flygvärdinna med att hitta ett eluttag så nu sitter jag på golvet på Cairns internationella flygplats i mina backpackerkläder som högst troligen kommer att kastas inom en snar framtid och njuter av att återigen ha el. McDonalds får tydligen inte ha eluttag vilket betyder att jag hela morgonen varit själv i Cairns. Datorn dött. Mobilen dött (och laddaren kvar i 1770, oops) och utan att veta hur jag skulle ta mig till flygplatsen. Men nu är jag i alla fall här och ska berätta om vad jag sysslat med sedan den vackra flaggskeppstrion splittrats för att ge sig iväg på egna äventyr.
Efter att ha överlevt översvämmade vägar och lyckats bli de första som lämnade 1770 sedan regnet kom kom vi fram till Mackay kl 7 på morgonen. Jag hade 12 timmar att fördriva i staden, de andra 4. Vad ska man göra en solig dag? Lagunen!! På en skylt stod att solens styrka var extremt hög med en bränningstid på 6 min. Och det kändes när vi låg på saronger och handdukar i gräset. Många bad i poolen. Fram till kl 11 chillade vi i solen, förbättrade brännan och förde över bilder. Men så plötsligt var det dags för de andra att gå. Att bege sig till ett flyg som jag inte skulle med. Konstigt. Oplanerade som vi är tog det självklart lite lång tid med fotoöverföringen och så fort det var klar var det dags för tjejerna att springa. Puss och kram och helt plötsligt var jag själv. Ganska skönt den första kvarten faktiskt. Känna solens värme på kroppen, ta ett bad, läsa lite. Men efter typ 20 kom jag på mig själv med att vara väldigt tyst (antagligen för att jag inte hade någon att prata med) och sakna de andras sällskap. Och så fortskred dagen, sola, bada, läsa, vara tyst. Tills jag tog mig ifrån lagunen, missuppfattade en liten flickas fråga i duschrummet, köpte engångskamera för att ersätta min kamera som inte längre vill godta batteriet och gick till McDonalds för lite välbehövd internettid. En Subways på det och mot Greyhoundbussen som skulle vara mitt hem för natten och ta mig till Cairns.
Det som är med att vara ensam är det här med att vara tyst. I 5 månader har jag i princip aldrig varit själv, inte ens när jag sovit, om jag inte aktivt gått ut för att vara själv. Nu är det inte längre så. Men det är också ganska skönt. Snart kommer ju Beata och Kalle och då får jag sällskap hela tiden igen. Tills dess ska jag upptäcka vad Darwin har att erbjuda. Förutom krokodiler. Sprang på Carro Mannestål och hennes kompis Kajsa här på flygplasten nyss. De var på väg till Nya Zeeland men berättade att Darwin har fler krokodiler än människor. Hoppas helt enkelt att det är väldigt glesbefolkat! Nu lyfter jag strax! Tjoooo
Efter att ha överlevt översvämmade vägar och lyckats bli de första som lämnade 1770 sedan regnet kom kom vi fram till Mackay kl 7 på morgonen. Jag hade 12 timmar att fördriva i staden, de andra 4. Vad ska man göra en solig dag? Lagunen!! På en skylt stod att solens styrka var extremt hög med en bränningstid på 6 min. Och det kändes när vi låg på saronger och handdukar i gräset. Många bad i poolen. Fram till kl 11 chillade vi i solen, förbättrade brännan och förde över bilder. Men så plötsligt var det dags för de andra att gå. Att bege sig till ett flyg som jag inte skulle med. Konstigt. Oplanerade som vi är tog det självklart lite lång tid med fotoöverföringen och så fort det var klar var det dags för tjejerna att springa. Puss och kram och helt plötsligt var jag själv. Ganska skönt den första kvarten faktiskt. Känna solens värme på kroppen, ta ett bad, läsa lite. Men efter typ 20 kom jag på mig själv med att vara väldigt tyst (antagligen för att jag inte hade någon att prata med) och sakna de andras sällskap. Och så fortskred dagen, sola, bada, läsa, vara tyst. Tills jag tog mig ifrån lagunen, missuppfattade en liten flickas fråga i duschrummet, köpte engångskamera för att ersätta min kamera som inte längre vill godta batteriet och gick till McDonalds för lite välbehövd internettid. En Subways på det och mot Greyhoundbussen som skulle vara mitt hem för natten och ta mig till Cairns.
Det som är med att vara ensam är det här med att vara tyst. I 5 månader har jag i princip aldrig varit själv, inte ens när jag sovit, om jag inte aktivt gått ut för att vara själv. Nu är det inte längre så. Men det är också ganska skönt. Snart kommer ju Beata och Kalle och då får jag sällskap hela tiden igen. Tills dess ska jag upptäcka vad Darwin har att erbjuda. Förutom krokodiler. Sprang på Carro Mannestål och hennes kompis Kajsa här på flygplasten nyss. De var på väg till Nya Zeeland men berättade att Darwin har fler krokodiler än människor. Hoppas helt enkelt att det är väldigt glesbefolkat! Nu lyfter jag strax! Tjoooo
Fångar i 1770
Okej, Australien är helt underbart på många sätt. Men 2 saker behöver de verkligen styra upp. Sina väderförutspåelser och sin infrastruktur. Vi hade planerat allt perfekt. Lämna Hervey Bay 10e. 2 eller 3 dagar i 1770 beroende på hur soft det skulle vara. Eventuellt stopp i Rockhampton (som vi sedan blev rekommenderade att verkligen inte göra). Vara i Mackay 13e på kvällen för att Kristin och Cattis skulle hinna med sitt flyg tillbaka till Sydney den 14e på dagen. En fläckfri plan. Tills det börjar regna i Australien. För det är såhär att när det regnar i Australien är det inte riktigt som när det regnar i Sverige. När det regnar i Australien tror man på riktigt himlen öppnat sig och halva atmosfären ramlat in. på en minut i regnet är det som att man har duschat. Praktiskt om man tränar eller hoppar hopprep (man kan inte skilja regnvatten från svett) men mindre praktiskt om man måste lämna en stad ett visst datum. Speciellt om en dags regn betyder att floden vid den enda vägen ut ur staden höjs med över 4 meter och vägarna stängs för all trafik. Speciellt om man ska åka en buss som inte har resurser för att lösa detta (inte ens resa sig över vattnet på någon vänster och ta sig igenom på det sättet). Då är man ganska fången där man är.
Det regnade hela söndagen. Bussen på söndagskvällen ställdes in. Alex och Fredrik blev kvar med risk att missa sin båt i Whitsundays på tisdagen. Vi skulle åka på måndagskvällen.
På måndag morgon vaknade vi till sol. Woho tänkte vi direkt, då har vägarna säkert torkat upp. Vi hade blivit tillsagda att även om översvämmning sker lätt torkar den också snabbt och det borde alltså fixa sig. Tills vi började få nyheter om Greyhound. Vägarna var fortfarande stängda. Bussen ställs troligen in. Vad skulle vi göra då? Boka om flyg? Kristin ska ju till HongKong för att åka tillbaka till Norge. Chartra ett plan till Mackay? 500 dollar per pers UTAN packning. Ta tåget? Går inte eftersom översvämningen är på vägen till tågstationen. Båt? Finns inte.
Efter många förslag kom de på en buss som kanske skulle gå. Premium-bussen som aldrig kom in i 1770 utan gick på stora vägen utanför dit översvämningen inte nått. 80 dollar senare var den bokad. Vid midnatt skulle vi åka. Allting ordnat, allting gott tänkte vi och gick glatt till stranden och BBQ på kvällen. Vår shuttlebuss kom och hämtade oss från BBQen och glada i hågen sjöng vi högt julsånger (det var lucia-kvällen). Tills busschauffören John berättar att det inte är säkert att vi kommer till bussen för vägen är fortfarande stängd. Vi åker trots det in på den stängda vägen och John säger att här slutar hans försäkring gälla. Helt bäckmörkt, vi ensamma på vägen, de enda ljus är de från bussens strålkastare rusar vi fram. Alla 5 har allt korsat (cross your fingers = håll tummarna), fingrar, armar, ben, tår om man kan, tunga och håller tummarna. Vi kommer till ena Flooding skylt efter den andra och får ont i magen varje gång vägen går nedåt. Fyllde med adrenalin nu jublar vi när John säger att vi tagit oss förbi ett av de värsta ställena. Torr väg. Men några fler att korsa.
Efter totalt en skräckfylld tur på kanske 30 minut har vi tagit oss förbi det sista översvämningsriskerade stället och jublar alla igen. Nu ska vi bara hinna med bussen! Den kommer fläckfritt efter 10 min väntan, visar sig vara nästintill tom så vi alla kan få 2 säten var. Lyckan är total! Nästa morgon rullar vi in i Mackay, säkra på att alla kommer hinna med sina respektive plan. Solen strålar och en varm förmiddag väntar. Frukost och total lycka!
Det regnade hela söndagen. Bussen på söndagskvällen ställdes in. Alex och Fredrik blev kvar med risk att missa sin båt i Whitsundays på tisdagen. Vi skulle åka på måndagskvällen.
På måndag morgon vaknade vi till sol. Woho tänkte vi direkt, då har vägarna säkert torkat upp. Vi hade blivit tillsagda att även om översvämmning sker lätt torkar den också snabbt och det borde alltså fixa sig. Tills vi började få nyheter om Greyhound. Vägarna var fortfarande stängda. Bussen ställs troligen in. Vad skulle vi göra då? Boka om flyg? Kristin ska ju till HongKong för att åka tillbaka till Norge. Chartra ett plan till Mackay? 500 dollar per pers UTAN packning. Ta tåget? Går inte eftersom översvämningen är på vägen till tågstationen. Båt? Finns inte.
Efter många förslag kom de på en buss som kanske skulle gå. Premium-bussen som aldrig kom in i 1770 utan gick på stora vägen utanför dit översvämningen inte nått. 80 dollar senare var den bokad. Vid midnatt skulle vi åka. Allting ordnat, allting gott tänkte vi och gick glatt till stranden och BBQ på kvällen. Vår shuttlebuss kom och hämtade oss från BBQen och glada i hågen sjöng vi högt julsånger (det var lucia-kvällen). Tills busschauffören John berättar att det inte är säkert att vi kommer till bussen för vägen är fortfarande stängd. Vi åker trots det in på den stängda vägen och John säger att här slutar hans försäkring gälla. Helt bäckmörkt, vi ensamma på vägen, de enda ljus är de från bussens strålkastare rusar vi fram. Alla 5 har allt korsat (cross your fingers = håll tummarna), fingrar, armar, ben, tår om man kan, tunga och håller tummarna. Vi kommer till ena Flooding skylt efter den andra och får ont i magen varje gång vägen går nedåt. Fyllde med adrenalin nu jublar vi när John säger att vi tagit oss förbi ett av de värsta ställena. Torr väg. Men några fler att korsa.
Efter totalt en skräckfylld tur på kanske 30 minut har vi tagit oss förbi det sista översvämningsriskerade stället och jublar alla igen. Nu ska vi bara hinna med bussen! Den kommer fläckfritt efter 10 min väntan, visar sig vara nästintill tom så vi alla kan få 2 säten var. Lyckan är total! Nästa morgon rullar vi in i Mackay, säkra på att alla kommer hinna med sina respektive plan. Solen strålar och en varm förmiddag väntar. Frukost och total lycka!
Town of 1770 - en smak av riktigt backpackerliv
Efter fallskärmshoppning och Hervey Bays ensamma stränden tog vi oss vidare norrut. Den första stad som bara vi 3 skulle komma till och utforska själva. Självklart hade vi inte bokat något men tanke på hur planerade vi alla 3 är, så där stod vi mitt ute i ingenstans, nära en polisstation när varmt tropiskt regn började dugga på oss och våra väskor. Hade fått en rekommendation om Cool Bananas och började så vandra i vår jakt att finna rätt. 300 meter på en väg, fråga några, jaha fel håll, vända. Nästa väg. Mot stranden. Fråga ett gäng på en balkong, de visste inte. Fortsätta gå. Fråga en kille på gatan. Jaha, fel väg igen. Han lovade att följa oss och ta en genväg så vi skulle slippa gå hela vägen tillbaka och börja om. Upp på en annan väg och för att tysta Cattis Pavarotttväska om aldrig slutar skrika tog stackarn 22kg-kofferten i handen och ledde vägen till "genvägen". Att korsa någons tomt. Super med dragväska att släpa hjulen över gräs och jord. Jaja, vi kollade aldrig i dagsljus sen. Hoppas det inte blev några märken, haha.
Cool Bananas visade sig vara det coolaste hostelet någonsin. Ägaren Greg konstant speedad på livet som mellan bordstorkning och dahu-barlekar berättade historier om när han var ung och backpackade i Sverige, lyckades få bo i en takvåning på strandvägen och langa vip-band till alla dåtidens bästa clubbar. Världens softaste man! Och han gav oss 2 dollars rabatt på rummet för att vi letat så efter hostelet med våra väskor och allt. Snällt.
Stämningen på Cool Bananas var allt man vill ha som resande. Chill. Mycket avslappnat folk. Hängmattor man kan ligga och chilla i. Body-board-brädor man fick låna gratis. Rent. Superfräscht. Med en gammal liten gubbe som lagade chokladcrepe och sålde för 3 dollar en kväll. En bar där 6packen öl var billigare än bottleshopsen men man fick fortfarande dricka sitt eget (däribland det älskade goonet).
Den stora höjdpunkten i 1770: Scooteroos! Minimotorcyklar som man kör runt på en eftermiddag och ser hela Agnes Water och Town of 1770. Man får skinnjacka, hjälm med flammor på och feta tatueringar om man vill. Stencoolt! Turen avslutas vid östkustens enda solnedgång över havet och potatowedges. Vi hade turen att få en cloudset som de kallar det. Mindre sol och mer moln. Men fint ändå.
Jag på motorcykel
I övrigt var 1770 en chill period då vi kanske för första gången kändes oss som riktiga backpackers. Låg på stranden, chillade på hostelet, kollade på film då det regnade, lyckades få en man att göra hopprep åt mig och Kristin så vi kunde sätta upp ett träningspass. Hängde på hostelet på kvällarna, lagade middag, chillade med de som bodde och jobbade där. Fick veta lite för mycket privat om Alex som mer än gärna bjuder på det. Stod på huvudet, lekte flygplan, ja allt det där vi gör när vi får leka fritt. Det enda som kanske skulle kunna vara lite ostabilt var hur vi skulle ta oss från den lugna, lilla underbara staden. Vi får väl se hur det går.
Cool Bananas visade sig vara det coolaste hostelet någonsin. Ägaren Greg konstant speedad på livet som mellan bordstorkning och dahu-barlekar berättade historier om när han var ung och backpackade i Sverige, lyckades få bo i en takvåning på strandvägen och langa vip-band till alla dåtidens bästa clubbar. Världens softaste man! Och han gav oss 2 dollars rabatt på rummet för att vi letat så efter hostelet med våra väskor och allt. Snällt.
Stämningen på Cool Bananas var allt man vill ha som resande. Chill. Mycket avslappnat folk. Hängmattor man kan ligga och chilla i. Body-board-brädor man fick låna gratis. Rent. Superfräscht. Med en gammal liten gubbe som lagade chokladcrepe och sålde för 3 dollar en kväll. En bar där 6packen öl var billigare än bottleshopsen men man fick fortfarande dricka sitt eget (däribland det älskade goonet).
Den stora höjdpunkten i 1770: Scooteroos! Minimotorcyklar som man kör runt på en eftermiddag och ser hela Agnes Water och Town of 1770. Man får skinnjacka, hjälm med flammor på och feta tatueringar om man vill. Stencoolt! Turen avslutas vid östkustens enda solnedgång över havet och potatowedges. Vi hade turen att få en cloudset som de kallar det. Mindre sol och mer moln. Men fint ändå.
Jag på motorcykel
I övrigt var 1770 en chill period då vi kanske för första gången kändes oss som riktiga backpackers. Låg på stranden, chillade på hostelet, kollade på film då det regnade, lyckades få en man att göra hopprep åt mig och Kristin så vi kunde sätta upp ett träningspass. Hängde på hostelet på kvällarna, lagade middag, chillade med de som bodde och jobbade där. Fick veta lite för mycket privat om Alex som mer än gärna bjuder på det. Stod på huvudet, lekte flygplan, ja allt det där vi gör när vi får leka fritt. Det enda som kanske skulle kunna vara lite ostabilt var hur vi skulle ta oss från den lugna, lilla underbara staden. Vi får väl se hur det går.
Tuesday, December 14, 2010
En ny upplevelse: hoppa ut ur ett flygplan på över 4000 meters höjd
Jag och Norge har ju bott tillsammans i samma rum i 4, snart 5 månader. Och när man bor tillsammans vill man ju uppleva saker tillsammans. För att ha något att prata om på kvällen när man ska sova liksom. Eller bara hela tiden, överallt, vad man än gör. Så blir det i alla fall om man beslutar sig för att hoppa fallskärm över världens största sandö. Hur vackert som helst uppifrån.
Efter de andra åkt var vi ju tvungna att återfå glädjen i vardagen. Första dagen chillade vi bara på stranden då solen strålade och man tydligen i princip får en hel strand för sig själv i Hervey Bay. Med andra ord perfekt tillfälle för lite topless-tanning. Man vill ju inte se ut som man har bikini på sig även i duschen liksom. En jättehärlig dag som vi verkligen behövde för att lite smälta allt kul vi faktiskt haft det här halvåret och på resan med de andra. Alla kvällar ute, alla utflykter, äventyr, strandmys, upptäcktsfärder. Behövligt att ladda batterierna lite.
Andra dagen var vi mer utvilade (eftersom Hervey är en ganska lugn stad blev de faktskt också ganska lugna kvällar). Tvyärr täcktes hilmen av moln men chilla, tvätta, skicka hem grejer och träna är också skoj. Men mitt i allt fix insisterar Kristin på att vi borde kolla upp fallskärmshoppning. Snäll och medgörlig som jag alltid är (eller?) följde jag självklart med och några minuter senare hade vi bokat in oss dagen efter. 14000 ft, 65 sekunders fritt fall, maxhastighet på över 200 km/h. Klockan 12 nästa dag.
Ingen av oss förstod nog vad vi faktiskt gett oss in i. Kristin fick lite panik redan efter vi betalat. Jag (lite trögare) fattade inte förrän vi gick från stranden för att byta om till hoppkläder. Hoppa ut ur ett flygplan?? Hur tänker man då??
Vi blev hämtade av våra tandemhoppare kl 12 och ett par som precis hoppat. Paret som just hoppat var helt lyriska och skulle lätt göra det igen. Kändes bra. Fallskärmskillarna satt i bilen med redan utvecklade fallskärmar. En flintskallig knäppis (Dan) med supersnabba glasögen i pannan. Kristin fick honom. Jag fick en gift pappa (Pete)som hade komplex över sitt tunna hår och hade därför mössa när han hoppade. Men han älskade sitt liv, sin fru och son, vilket kändes bra! Till flygplatsen, hälsa och krama piloten (jag gillar ju piloter), se på när de vecklade in fallskärmarna igen och få kläder och sele. Samtidigt spelades videor på paret som nyss hoppat. De såg jätteroliga ut.
Piloten
Dan packar ihop en fallskärm
Jag får sele påklädd
Upp i världens minsta plan. Helt seriöst. Det fick precis plats jag, Kristin, de 2 instruktörerna och piloten. Och då satt vi ändå i killarnas knä. Men vilken utsikt sen! Ö ver Frasers kust, se Moon Point, sanddynerna i vattnet som färgar havet i olika underbara nyanser av blått. Små öar, Frasers öken, Lake McKackenzy och havet skapade tillsammans en oslagbar utsikt från planet. En mýsig tur. Tills piloten saktade in, Pete ryckte upp dörren så hård vind slet tag i oss och avlägsen mark långt nedanför blottades. Ett ben ut, andra benet, korsa armarna, redo? Okej! Kullerbytta, banan, titta upp, andas, knack på axlen, ut med armarna och FLYG! Ljudet var öronbedövande i fritt fall men efter 1 minut som kändes om 15sek öppnade Pete fallskärmen, det ryckte till och vi ändrade kroppsriktning från fågellik till att hänga med benen nedåt och åka runt som vi ville. Öva landningsposition, försöka fånga Kristin och Dans skugga och sen fick jag testa att styra fallskärmen. Dra i armarna, runt runt, rakt, stanna upp. Som att åka karusell. Tydliegn var vi i luften typ 10 min. Det kändes inte som det. Men landningsdags. Postion! Benen rakt ut från kroppen vinkelrätt och en snygg sittande beachlandning, Tills Kristin och Dan kom och näst intill krashade in i oss. Haha.
Vi och våra instruktörer
Sjukaste känslan någonsin. Vi hoppade ut ur ett plan. Fritt fall var superläskigt men coolt. Fallskärmsdelen bara hur kul som helst. Definitivt någonting vi båda skulle kunna göra igen..
Efter de andra åkt var vi ju tvungna att återfå glädjen i vardagen. Första dagen chillade vi bara på stranden då solen strålade och man tydligen i princip får en hel strand för sig själv i Hervey Bay. Med andra ord perfekt tillfälle för lite topless-tanning. Man vill ju inte se ut som man har bikini på sig även i duschen liksom. En jättehärlig dag som vi verkligen behövde för att lite smälta allt kul vi faktiskt haft det här halvåret och på resan med de andra. Alla kvällar ute, alla utflykter, äventyr, strandmys, upptäcktsfärder. Behövligt att ladda batterierna lite.
Andra dagen var vi mer utvilade (eftersom Hervey är en ganska lugn stad blev de faktskt också ganska lugna kvällar). Tvyärr täcktes hilmen av moln men chilla, tvätta, skicka hem grejer och träna är också skoj. Men mitt i allt fix insisterar Kristin på att vi borde kolla upp fallskärmshoppning. Snäll och medgörlig som jag alltid är (eller?) följde jag självklart med och några minuter senare hade vi bokat in oss dagen efter. 14000 ft, 65 sekunders fritt fall, maxhastighet på över 200 km/h. Klockan 12 nästa dag.
Ingen av oss förstod nog vad vi faktiskt gett oss in i. Kristin fick lite panik redan efter vi betalat. Jag (lite trögare) fattade inte förrän vi gick från stranden för att byta om till hoppkläder. Hoppa ut ur ett flygplan?? Hur tänker man då??
Vi blev hämtade av våra tandemhoppare kl 12 och ett par som precis hoppat. Paret som just hoppat var helt lyriska och skulle lätt göra det igen. Kändes bra. Fallskärmskillarna satt i bilen med redan utvecklade fallskärmar. En flintskallig knäppis (Dan) med supersnabba glasögen i pannan. Kristin fick honom. Jag fick en gift pappa (Pete)som hade komplex över sitt tunna hår och hade därför mössa när han hoppade. Men han älskade sitt liv, sin fru och son, vilket kändes bra! Till flygplatsen, hälsa och krama piloten (jag gillar ju piloter), se på när de vecklade in fallskärmarna igen och få kläder och sele. Samtidigt spelades videor på paret som nyss hoppat. De såg jätteroliga ut.
Piloten
Dan packar ihop en fallskärm
Jag får sele påklädd
Upp i världens minsta plan. Helt seriöst. Det fick precis plats jag, Kristin, de 2 instruktörerna och piloten. Och då satt vi ändå i killarnas knä. Men vilken utsikt sen! Ö ver Frasers kust, se Moon Point, sanddynerna i vattnet som färgar havet i olika underbara nyanser av blått. Små öar, Frasers öken, Lake McKackenzy och havet skapade tillsammans en oslagbar utsikt från planet. En mýsig tur. Tills piloten saktade in, Pete ryckte upp dörren så hård vind slet tag i oss och avlägsen mark långt nedanför blottades. Ett ben ut, andra benet, korsa armarna, redo? Okej! Kullerbytta, banan, titta upp, andas, knack på axlen, ut med armarna och FLYG! Ljudet var öronbedövande i fritt fall men efter 1 minut som kändes om 15sek öppnade Pete fallskärmen, det ryckte till och vi ändrade kroppsriktning från fågellik till att hänga med benen nedåt och åka runt som vi ville. Öva landningsposition, försöka fånga Kristin och Dans skugga och sen fick jag testa att styra fallskärmen. Dra i armarna, runt runt, rakt, stanna upp. Som att åka karusell. Tydliegn var vi i luften typ 10 min. Det kändes inte som det. Men landningsdags. Postion! Benen rakt ut från kroppen vinkelrätt och en snygg sittande beachlandning, Tills Kristin och Dan kom och näst intill krashade in i oss. Haha.
Vi och våra instruktörer
Sjukaste känslan någonsin. Vi hoppade ut ur ett plan. Fritt fall var superläskigt men coolt. Fallskärmsdelen bara hur kul som helst. Definitivt någonting vi båda skulle kunna göra igen..
Monday, December 13, 2010
Fraser Island - av urinvånarna kallad paradiset
Efter ett mindre lyckat Rainbow Beach kom vi till Hervey Bay och genast kändes livet lite bättre. Vi måste väl faktiskt erkänna att vi alla är mer eller mindre stadsflickor. Vi tycker om när det finns saker att göra. Vi vill ha lite affärer att titta i. Vi vill finna andra aktiviteter än endast film ifall det regnar. Och framförallt känner vi inte att ställen som airlie beach och brisbane är för pretentiösa. Men så har vi inte heller dreds eller gillar att röka på. Hur som, i Hervey Bay verkade det finnas butiker, matställen (Subways mmm mums!) och grejer att göra. Men lite hann vi utforska eftersom vi redan en halvtimme efter ankomst till Nomads hostel skulle samlas i TVrummet för att få viktig info om Fraser-resan och träffa de resterande 2 i vår bil - en tysk vegeterian (Connie) och en 31årig spanjorska som tagit paus från sitt liv i Madrid (Monica). Kvällen gick åt till att köpa mat, goon, packa ocjh göra oss redo för uppstigning kl 06.00 och 4WD på sand och gropiga vägar. Jag och Cattis myste dock ner oss i hennes säng och läste på nedersidan av översängen. Kul men lite sjukt att läsa om andra som bott i samma säng och gjort samma sak som vi nu gör.
Söndag. I WANNA GIVE YOU A CALL skrålar högt kl 6 och vi börjar dagen med en 45min säkerhetsfilm hur man kör på sand.. Innan frukost! Behöver svepa en påse chips för att överleva. Packa in i bilen, klassisk bacon-ägg-frukost-sub från Subways och halv 10 off! Mot paradiset!
Fraser var helt underbart! Sötvattensjöar med så rent vatten att det var drickbart. Vita stränder med oändligt blått hav utanför. Regnskog där syrsorna spelade högt så vår radiolösa bil fylldes med musik. Öken där gul, svar och vi sand låg omvaranatt och klippor skapas av sanden som packas så kompakt kompakt. Dagtid studsade vi fram på leriga sandvägar eller rusade på strändernas motorvägsliknande längder. Vadade i sötvattenfloder, såg sköldpaddor, badade i sjöar, havspooler, stod på berg och såg sköldpaddor, hajar och rockor simma runt i vattnet nedanför. Att aborginerna kallar Fraser paradiset är inte svårt att förstå. Kvällstid myste vi på Nomads camp. Alltid 2 grupper samtidigt som lagade mat, lekte lekar, satt runt elden och drack sig roliga. Därför lyckades vi matcha att träffa Helena och Max vår andra kväll som var deras första eftersom de åkte på resan efter oss. Vi lekte också banan-och-äpple-leken med vår guide och fick lite för mycket info på Never have I ever. Runt lägret sprang dingos (vildhundar) runt och letade mat och därför fick man inte gå på toaletten eller någonstans utan antingen en vän eller en pinne. För apport eller fight var lite oklart. Jag blev tillsagt att ta med mig pinne för min morgonpromenad på stranden dag 3 (efter min och Marias busiga kväll). Jättemärkligt att springa runt på en strand med världens största pinne i handen.
En jättesköldpadda på stranden
Överlag har Fraer verkligen något av resans höjdpunkt. Alla andra bilar tyckte dock att vi 6 tjejer var lite konstiga som aldrig kunde sitta still, aldrig vara tysta, aldrig låta bli att klänga eller hoppa på varandra. Och alltid sjunga högt i bilen och även på väg ut. Vad vår tyska och spanjorska tyckte som tvingades leva med oss i 3 dagar är lite osäkert men vi tvingades ju också leva med dem. Trots lammkött, galen bilkörning och sittsovning i bilen. Men roligt hade vi. Och att köra bilen var dödskul! Ska köpa mig en cool bil när jag blir stor.
Wednesday, December 8, 2010
Den officiella sommaren är här...
... och det har regnat konstant sedan dess. 1a december börjar den officiella sommaren i Australien, ett land som haft solsken, extremvärme och problem med torka i ett decenium. Tills Sverige kommer på besök. Rekordkall vinter, rekordblöt vår och nu när sommaren börjat tror jag att jag glömt hur blå himmel ser ut och solens känns mot min hud. Vädret är med andra ord inte optimalt för en vars största mål just nu är att komma hem med svart hud och kritvitt hår.
Vi har det senaste dygnet varit i Rainbow Beach. Här var planen att jag och Kristin skulle skydiva, vi skulle surfa och få massa sol. Vi har ätit, fikat, ätit och kollat påm 3 filmer. 7 år i Tibet, High Fidelity, The power of one.. Ja, filmutbudet var en aning begränsat. Och sen har vi sovit. Det har inte varit den bästa dagen i Australien någonsin. Men värre för Greyhound (bussbolaget vi åker med). En av deras chaufförer fick hjärtattack när han lastade av väskorna i Rainbow. Den andra bussen gick sönder utan hopp om lagning. Så nu sitter vi på en annan buss, vars växellåda jag tror är på väg att ramla av, 3 timmar försenade. Men framåt puttrar vi (långsamt) mot det möte inför Fraser-trippen imorn vi helst inte får missa. Hervey Bay och förhoppningsvis lite sol nästa!!
Vi har det senaste dygnet varit i Rainbow Beach. Här var planen att jag och Kristin skulle skydiva, vi skulle surfa och få massa sol. Vi har ätit, fikat, ätit och kollat påm 3 filmer. 7 år i Tibet, High Fidelity, The power of one.. Ja, filmutbudet var en aning begränsat. Och sen har vi sovit. Det har inte varit den bästa dagen i Australien någonsin. Men värre för Greyhound (bussbolaget vi åker med). En av deras chaufförer fick hjärtattack när han lastade av väskorna i Rainbow. Den andra bussen gick sönder utan hopp om lagning. Så nu sitter vi på en annan buss, vars växellåda jag tror är på väg att ramla av, 3 timmar försenade. Men framåt puttrar vi (långsamt) mot det möte inför Fraser-trippen imorn vi helst inte får missa. Hervey Bay och förhoppningsvis lite sol nästa!!
Vad gör man när det regnar i Australien? Blir vän med en rockstjärna eller en blodigel.
Noosa. Mest en strand. Lite shopping i centrum. En nationalpark där man kan sevilda koalor. Hade kunnat vara helt underbart. Om det hade varit sol det vill säga. Men vad gör man i en badort ifall himlens blåa färg helt dolts av moln och tung tropiskt regn hänger i luften? Ja, ett förslag kan ju vara att hyra en bil och köra planlöst någonstans. Eller skråla svenska sånger högt med tondöva röster för en av Australiens up-and-coming sångare. Eller både och.
Efter att ha kommit till Noosa, ätit, fikat, shoppat, undersökt stranden, fått gratis middag, gått på hostelbarens fluro-party och sjungit israleliska sånger första dagen kände vi att vi gjort stadens molniga aktiviteter. Så när vi vaknade på onsdag morgon till mörka, tunga, heltäcknade moln kändes det läge att dra fram Lonely Planet och finna oss en plan. Vid frukostbordet, häpna över mängden Nutella den tyska tjejen mittemot hade på sin kritvita toast, träffade vi Mick. En australienare som tydligen var i Noosa för att spela i baren på kvällen. Han bjöd på vindruvor och vann med andra ord snart vår vänskap. Så när han ville följa med på dagens äventyr kändes rätt okej. Först erbjöd han sig att köra den 6e personen i sin van ifall vi inte fick plats i en hyrbil men då Maria och Cattis bestämde sig för att stanna hemma och chilla tog vi honom istället som chaufför i vår hyrbil. Helt rätt val då han förutom vänstertrafisk-kunskaper stod för GPS och laptop. Vi hade med andra ord inte lämnat Noosa utan honom. Vi åkte till Emundi markets, spelade digiridoo (eller hur auborginernas musik-rör stavas), drack ginger beer, åt bratwurst, drack kaffe, köpte glashjärtan och tittade på alla möjliga saker. Regnet öset ner när vi åkte och vad då? Varför inte en regnskog eller vattenfall? Mot Kondalilla falls! Väl framme såg vi dock att vi tagit fel väg och istället för att komma till vattenfallet kommit till en sjö. Jaja, ett bad i alla fall. Hajk genom regnskog tog oss till sjön som skiftade lite i brunt. Men badas skulle det! Jag, Fia och Mick hoppade vi, tog en klättring över blöta stenar (alltid smart att klättra runt på blöta klippor i bikini, mina blåmärken säger allt) och simmade in en liten grotta en bit bort.Väldigt fantomen av oss.
Med allt blött (eftersom det tydligen inte finns en torr plats i regnskogen där det öser ned, inte heller där vi lagt våra saker) påbörjade vi resan hem. Mick tog "the scenic route" den här gången (killen körde fel igen) men snart var vi hemma i värmen igen. Innan dess skulle han dock göra en paniksväng av vägen skrikandes och dra bort något från hans fot. LEECH! Blogigel. Plötsligt känner även Fia hur det kryper mellan tårna och ser sin nya vän. Blodet sprutade när Mick ryckte bort den lille krabaten. Hon har fortfarande ett sår efter sin lille kompis tänder.
På kvällen skulle vår nya vän alltså spela och det dröjde väl inte mer än 2 rader innan vi insåg hur pinsamt det var att vi fyra skrålat på med svensk Björn Rosenström mm hela dagen. Men en gitarr i famnen, bas under en fot, tamburing under andra och växlande sång och munspel var Mick tydligen rätt begåvad.. Ganska cool vän. Jag och Kristin fick varsin stubby coole (ölhållare) med micklindsay.com (där vi senare kunde gå in och stalka vår nya vän och se bilder. Nice!). Kvällen slutade på Noosas enda nattklubb Rolling Rocks med Babianen (som Kristin så snallt beskriver sitt ragg), reptilen (killen med hårfobi som rakar hela kroppen och har hud som känns somen reptil) och björnen (2.04 och stor) med andra. Nattmat på 7eleven och promenad hem.
Dag 2. Lika regnigt med idag med mindre fantasi så det blev en lugn dag på hostelet och en sväng till en iskall strand. Mick hade åkt men kommer förhoppningsvis och möter oss igen i Hervery Bay. Istället hängde vi lite med zootrion med spenderade mest dagen i en ormgrop i dubbelsängen i vårt rum. Återigen hostelbar på kvällen men en lugn kväll. Förutom Kristin och Ida som tydligen givit sig ut på skogspromenad efter jag och Fia gått hem och nästintill fastnat i jordens största spindelnät. Sjukt.
Nu sitter vi på väg till Rainbow Beach och möjligen ett skydive. Ifall molnen spricker upp. Det återstår att se. Sedan väntar världens största sandö - Fraser Island!
Efter att ha kommit till Noosa, ätit, fikat, shoppat, undersökt stranden, fått gratis middag, gått på hostelbarens fluro-party och sjungit israleliska sånger första dagen kände vi att vi gjort stadens molniga aktiviteter. Så när vi vaknade på onsdag morgon till mörka, tunga, heltäcknade moln kändes det läge att dra fram Lonely Planet och finna oss en plan. Vid frukostbordet, häpna över mängden Nutella den tyska tjejen mittemot hade på sin kritvita toast, träffade vi Mick. En australienare som tydligen var i Noosa för att spela i baren på kvällen. Han bjöd på vindruvor och vann med andra ord snart vår vänskap. Så när han ville följa med på dagens äventyr kändes rätt okej. Först erbjöd han sig att köra den 6e personen i sin van ifall vi inte fick plats i en hyrbil men då Maria och Cattis bestämde sig för att stanna hemma och chilla tog vi honom istället som chaufför i vår hyrbil. Helt rätt val då han förutom vänstertrafisk-kunskaper stod för GPS och laptop. Vi hade med andra ord inte lämnat Noosa utan honom. Vi åkte till Emundi markets, spelade digiridoo (eller hur auborginernas musik-rör stavas), drack ginger beer, åt bratwurst, drack kaffe, köpte glashjärtan och tittade på alla möjliga saker. Regnet öset ner när vi åkte och vad då? Varför inte en regnskog eller vattenfall? Mot Kondalilla falls! Väl framme såg vi dock att vi tagit fel väg och istället för att komma till vattenfallet kommit till en sjö. Jaja, ett bad i alla fall. Hajk genom regnskog tog oss till sjön som skiftade lite i brunt. Men badas skulle det! Jag, Fia och Mick hoppade vi, tog en klättring över blöta stenar (alltid smart att klättra runt på blöta klippor i bikini, mina blåmärken säger allt) och simmade in en liten grotta en bit bort.Väldigt fantomen av oss.
Med allt blött (eftersom det tydligen inte finns en torr plats i regnskogen där det öser ned, inte heller där vi lagt våra saker) påbörjade vi resan hem. Mick tog "the scenic route" den här gången (killen körde fel igen) men snart var vi hemma i värmen igen. Innan dess skulle han dock göra en paniksväng av vägen skrikandes och dra bort något från hans fot. LEECH! Blogigel. Plötsligt känner även Fia hur det kryper mellan tårna och ser sin nya vän. Blodet sprutade när Mick ryckte bort den lille krabaten. Hon har fortfarande ett sår efter sin lille kompis tänder.
På kvällen skulle vår nya vän alltså spela och det dröjde väl inte mer än 2 rader innan vi insåg hur pinsamt det var att vi fyra skrålat på med svensk Björn Rosenström mm hela dagen. Men en gitarr i famnen, bas under en fot, tamburing under andra och växlande sång och munspel var Mick tydligen rätt begåvad.. Ganska cool vän. Jag och Kristin fick varsin stubby coole (ölhållare) med micklindsay.com (där vi senare kunde gå in och stalka vår nya vän och se bilder. Nice!). Kvällen slutade på Noosas enda nattklubb Rolling Rocks med Babianen (som Kristin så snallt beskriver sitt ragg), reptilen (killen med hårfobi som rakar hela kroppen och har hud som känns somen reptil) och björnen (2.04 och stor) med andra. Nattmat på 7eleven och promenad hem.
Dag 2. Lika regnigt med idag med mindre fantasi så det blev en lugn dag på hostelet och en sväng till en iskall strand. Mick hade åkt men kommer förhoppningsvis och möter oss igen i Hervery Bay. Istället hängde vi lite med zootrion med spenderade mest dagen i en ormgrop i dubbelsängen i vårt rum. Återigen hostelbar på kvällen men en lugn kväll. Förutom Kristin och Ida som tydligen givit sig ut på skogspromenad efter jag och Fia gått hem och nästintill fastnat i jordens största spindelnät. Sjukt.
Nu sitter vi på väg till Rainbow Beach och möjligen ett skydive. Ifall molnen spricker upp. Det återstår att se. Sedan väntar världens största sandö - Fraser Island!
Wednesday, December 1, 2010
Brisbane - hemlösa och täckta av sand
Från Miami till LA (eller vad som nu är USAs tredje största stad)! Tillbaka i Brisbane, men för denna gång längre än några timmar. Vad vi inte riktigt räknat med (oplanerade som vi är) var den enorma cricket-turnering som pågick i staden och de tusentals engelsmän som flygit. Varenda hostel var fullbokat i hela staden och vi hade med andra ord inget hem. Parkbänk? Ett hostelgolv? Polisstationen (planerad fyllecell?)? Michaels mamma? Michaels bror? Ute hela natten? Många möjliga alternativ. Inga kanske helt optimala... Så vi lämnade våra väskor på X Base där vi i alla fall bokat rum natten efter och gjorde oss redo för kvällen. Middag i supermysiga Chinatown och sen till den första baren. Kvällen fortsatte som en bättre barrunda i Fortitune Valley, men nya vänner så som Ben som fick agera guide och bland annat tog med oss in på Electical Playground. Till sist Mustang Bar innan vi började bege oss till det hem vi inte riktigt hade. Tupphattar, staty-klättring och buskkrig med irländare på vägen till X Base. Så var slutade kvällen till sist?? På soffor och golv i hostelets lobby och med en tidig incheck på rum nästa morgon. Men vi fick i alla fall popcorn av säkerhetsvakten.
Söndag. Dags att upptäcka Brisbane? Lite småslitna efter nattens sängbrist tog vi en klassisk Subways-frukost innan vi spendade förmiddagen med att boka en tripp till Moreton Island nästa dag. Powernap! Behövligt.. Tur på floden, marknad i South Bank, fika och sedan en spontan-bio. Harry Potter - och vi fick en gratisbiljett dessutom! Tidig däck för att vara reda för Moreton kl 07.10.
Måndag. En av de bästa dagarna på länge. När busschauffören väl funnit oss (efter lite strul från Shane Horan) och vi plockat upp alla andra (inklusive engelskmannen Chris från Kookaburra Inn - en man som senare skulle benämnad Herr Böna) började vår färd mot Australiens tredje största sandö. Morgonte (/kaffe) på färjan där vi för första gången testade en Tim Tam Slam Danm - bit av hörnen på en TimTam (jordens bästa chokladbiskuit) och sug upp kaffe genom kakan så chokladen smälter inifrån och ut. GOTT!
Väl framme på sandön började dagen med sandboardning! Lite som pulka men i en sandöken istället för snö. Och på en planka istället för en pulka. Hel sinnesjukt kul! Jag åkte först och studsade ner bulorna i sanden. Herregud så ont för höftbenen och kissnödiga blev vi allihop. Men upp för backen igen och åka igen. 3e åket körde vi dubbel där en låg underst och den andra satt på rumpan. Peeling för låren ingick tydligen när Kristin satte sig bakom rumpan och jag inte längre kunde lyfta benen från backen på nedfärden. Aj.
Vidare till en blue lagoon (lite som en klassisk svensk sjö med klart, varmt vatten) tvätta av sand och ha hemmaspa del 2 då jag blev nedgrävd i leran. Lunch påen klippa med en fyr där vi i vattnet nedanför såg delfiner, sköldpaddor och rockor simma runt. Hur vackert och coolt som helst! Tillbaka till västsidan och en simtur vid några gamla vrak innan färden hemåt igen.
Middag på Vapiano på kvällen (Åh, Stockholms-känslor!!!) och en liten utgång på hostelets egen bar. Här fann vi 3 vänner, de mest omaka sällskapet någonsin - en lite halvposh, vältränad kille från London, en galen, totaltatuerad och platinablond art director på Tony&Guy och en 2 meter lång, småtjock engelsman med glasögon. De ska också upp till Noosa. Kan bli intressant.
Nästa stopp Noosa Heads!
Söndag. Dags att upptäcka Brisbane? Lite småslitna efter nattens sängbrist tog vi en klassisk Subways-frukost innan vi spendade förmiddagen med att boka en tripp till Moreton Island nästa dag. Powernap! Behövligt.. Tur på floden, marknad i South Bank, fika och sedan en spontan-bio. Harry Potter - och vi fick en gratisbiljett dessutom! Tidig däck för att vara reda för Moreton kl 07.10.
Måndag. En av de bästa dagarna på länge. När busschauffören väl funnit oss (efter lite strul från Shane Horan) och vi plockat upp alla andra (inklusive engelskmannen Chris från Kookaburra Inn - en man som senare skulle benämnad Herr Böna) började vår färd mot Australiens tredje största sandö. Morgonte (/kaffe) på färjan där vi för första gången testade en Tim Tam Slam Danm - bit av hörnen på en TimTam (jordens bästa chokladbiskuit) och sug upp kaffe genom kakan så chokladen smälter inifrån och ut. GOTT!
Väl framme på sandön började dagen med sandboardning! Lite som pulka men i en sandöken istället för snö. Och på en planka istället för en pulka. Hel sinnesjukt kul! Jag åkte först och studsade ner bulorna i sanden. Herregud så ont för höftbenen och kissnödiga blev vi allihop. Men upp för backen igen och åka igen. 3e åket körde vi dubbel där en låg underst och den andra satt på rumpan. Peeling för låren ingick tydligen när Kristin satte sig bakom rumpan och jag inte längre kunde lyfta benen från backen på nedfärden. Aj.
Vidare till en blue lagoon (lite som en klassisk svensk sjö med klart, varmt vatten) tvätta av sand och ha hemmaspa del 2 då jag blev nedgrävd i leran. Lunch påen klippa med en fyr där vi i vattnet nedanför såg delfiner, sköldpaddor och rockor simma runt. Hur vackert och coolt som helst! Tillbaka till västsidan och en simtur vid några gamla vrak innan färden hemåt igen.
Middag på Vapiano på kvällen (Åh, Stockholms-känslor!!!) och en liten utgång på hostelets egen bar. Här fann vi 3 vänner, de mest omaka sällskapet någonsin - en lite halvposh, vältränad kille från London, en galen, totaltatuerad och platinablond art director på Tony&Guy och en 2 meter lång, småtjock engelsman med glasögon. De ska också upp till Noosa. Kan bli intressant.
Nästa stopp Noosa Heads!
Sunday, November 28, 2010
Reflektioner från en busstol
Det bästa med att vara ute och resa kan ju vara den distans man på något sätt får till sitt vanliga liv. Allt där hemma sätts ju på paus och för en liten stund kan man vara vem som helst - på en annan plats, med ett annat liv. Det har jag verkligen känt här down under. Hemma kan man sällan stanna upp och fundera eftersom man är så uppe i vad man gör och att ständigt fortsätta framåt så till slut vet man kanske inte ens om det är rätt håll man springer åt längre. Här kan man fundera mycket på vad man faktiskt vill, utan att kunna påverka det praktiskt. Ingen betygshets, inga ansökningar, inga krav. Man kan sätta upp visioner och ta tag i att försöka nå dem när man kommer hem.
Det sköna är att jag kommit fram till att jag tror jag springer åt rätt håll. Jag gillar mitt liv hemma. Mina vänner, skolan, mitt framtida jobb och det faktum att jag kommer fortsätta ha paus i ett år till i Uppsala. Sjukt ändå, jag älskar ju att resa, festa, se världen. Men samtidigt ser jag verkligen fram emot att komma hem. Att fortsätta det liv jag lämnade. Men också att bygga nytt. Mitt enda orosmoment är sommaren. Skulle vara supercoolt att åka till någon emerging market och jobba där några veckor. Men jag skulle nog också bara vara i Stockholm och hänga med alla. Vi får se. Allt det där, med ansökningar och krångel tar vi nästa år, tillbaka i Sverige. Nu ser jag Brisbane! Hej svejs!
Det sköna är att jag kommit fram till att jag tror jag springer åt rätt håll. Jag gillar mitt liv hemma. Mina vänner, skolan, mitt framtida jobb och det faktum att jag kommer fortsätta ha paus i ett år till i Uppsala. Sjukt ändå, jag älskar ju att resa, festa, se världen. Men samtidigt ser jag verkligen fram emot att komma hem. Att fortsätta det liv jag lämnade. Men också att bygga nytt. Mitt enda orosmoment är sommaren. Skulle vara supercoolt att åka till någon emerging market och jobba där några veckor. Men jag skulle nog också bara vara i Stockholm och hänga med alla. Vi får se. Allt det där, med ansökningar och krångel tar vi nästa år, tillbaka i Sverige. Nu ser jag Brisbane! Hej svejs!
Surfarnas paradis - legend eller myt?
Nu sitter jag alltså på bussen från Surfers Paradise till Brisbane. Två dagar och en natt har spenderats i vad som skulle vara Australiens Miami. Party capital of Australia. En stad som aldrig sover och där husen når till himlen. Vid första anblick såg det helt fantastiskt ut -milslång vit sandstrand så långt ögat räckte åt båda håll, enorma hotellkomplex och höghus, gator späckade med shopping och mat samt ett parisehjul och andra häftga utsmyckningar. Vi spenderade dagen på stranden, gick lite i affärer, köpte en bysdress och gick till vårt mysiga (?)20personersdorm och fixade oss inför kvällen. De var när vi gick ut vi såg dem. Små, många, överallt och utan att kunna fly ifrån dem. Schoolisarna. Fylla, alldeles för lättklädda 17-18åringar som bara kommit till Surfers för en sak - festa så mycket som möjligt och djura så mycket som möjligt. Hade vi trott att Byron var illa hade vi inte ens sett början. Efter en 10 dollar biff till middag på en irlänsk bar de flesta småbarn inte än hittat (alltså med andra ord en oas) försökte vi oss ändå på att gå till en bar. Helt fel. Staden hade säkart kunna vara en fantastisk feststad i vanliga fall men nu -no no. Vi gladde oss otroligt att vi inte gått på försäjningen av club-rundor som en tjej försökt sälja på oss tidigare och tog istället första taxi från Surfers till förorten Broadbeach. Taxichaffören - likt oss - var förfärad över alla barn på gatorna men berättade att det bara blir värre - det var inte ens fulla än. Trots att de sprang runt utan skor, red på varandras axlar och sjöng högt.
Broadbeach var mer i vår smak. Mysigt, fortfarande med Miami-känsla men nu utan hets och småungar. En bar med live-musik, en runda på alla klubbar och barer vi rekommenderats men trots det en tidig kväll. Vi ville spara oss till en bättre utgång i Brisbane där MIchael och hans vänner lovat att guide oss genom stadens nattliv.
På vägen hem tog vi oss åter en promenad för att titta på barnen och oj vad glada vi var att vi endast tagit en natt i Surfers. Kände att vi inte ens gjort oss förtjänt av t-shirten "I survived Schoolies 2010" för det gjorde vi ju inte - vi dog och rymde. Tack och lov!
Dag 2 gick vi åter till stranden, fick lite sol, försökte bättra på brännan men jag tror jag nått någon slags maxgräns eller mättnad. Nu solar jag bara för att hålla kvar den gyllenbryna färgen och få till den här permanenta brännen Irding berättat uppstår i Australien. Om Surfers Paradise verkligen var ett paradis för surfare kan vi inte säkert säga eftersom vi inte surfade själva. Men av vågorna att döma - herregud jag har aldrig sett något liknande. Om man faktiskt kunnat ta stora vågor och ställa sig upp hade det säkert varit underbart. Vi nöjde oss med att bada till midjan och ändå bli omkullslagna i de starka strömmarna. Väldigt kul dock! En fruktinhandling på Woolworth och sen till busstationen för att gå på 20-i-2-bussen mot Brisbane. Där vi nu sitter. Förresten har vi hört att det är 10 minus och snö hemma. Känns då helt okej att ha 1 månad och 10 dagar kvar av högsommar och sol :) På nästa bussfärd skriver jag om Brisbane!
Broadbeach var mer i vår smak. Mysigt, fortfarande med Miami-känsla men nu utan hets och småungar. En bar med live-musik, en runda på alla klubbar och barer vi rekommenderats men trots det en tidig kväll. Vi ville spara oss till en bättre utgång i Brisbane där MIchael och hans vänner lovat att guide oss genom stadens nattliv.
På vägen hem tog vi oss åter en promenad för att titta på barnen och oj vad glada vi var att vi endast tagit en natt i Surfers. Kände att vi inte ens gjort oss förtjänt av t-shirten "I survived Schoolies 2010" för det gjorde vi ju inte - vi dog och rymde. Tack och lov!
Dag 2 gick vi åter till stranden, fick lite sol, försökte bättra på brännan men jag tror jag nått någon slags maxgräns eller mättnad. Nu solar jag bara för att hålla kvar den gyllenbryna färgen och få till den här permanenta brännen Irding berättat uppstår i Australien. Om Surfers Paradise verkligen var ett paradis för surfare kan vi inte säkert säga eftersom vi inte surfade själva. Men av vågorna att döma - herregud jag har aldrig sett något liknande. Om man faktiskt kunnat ta stora vågor och ställa sig upp hade det säkert varit underbart. Vi nöjde oss med att bada till midjan och ändå bli omkullslagna i de starka strömmarna. Väldigt kul dock! En fruktinhandling på Woolworth och sen till busstationen för att gå på 20-i-2-bussen mot Brisbane. Där vi nu sitter. Förresten har vi hört att det är 10 minus och snö hemma. Känns då helt okej att ha 1 månad och 10 dagar kvar av högsommar och sol :) På nästa bussfärd skriver jag om Brisbane!
Bland lammkött, knarkare och uppnosiga apor
Byron Bay. Vad som skulle vara östkustens bästa festställe har blivit invaderat av små tassar. 17- och 18-åringar som just tagit studenten och samlats för att festa sönder en vecka. Första kvällen såg vi 2 tjejer strippa till bara trosor. Men sen blev vi känt med några av de festligaste 18åringarna på vårt hostel, Kristin smakade lammkött och vi är numera benämnda som gamla får. Detta har hänt:
Tidigt söndag morgon rullade den röda Greyhoundbussen in i Byron, släppte av 6 trötta flickor som vilsna började leta efter Nomads blå kamel. Väl funnet hade vi 6 timmar att döda innan check-in, vilket snabbt beslutades skulle spenderas i sovande tillstånd i hostelets stora soffor. Soft. 6 pers dorm som hittat eftersom det betydde eget rum som senare skulle bli känt av housekeeping som "uh, messy..".
Kvällen infann sig och dags att utforska det beryktade nattlivet. Glada i hågen efter att fått gratis-inträdes-armband begav vi oss till Cheeky Monkies för middag och fest. Börjar bra: 2 dollar curry kändes som en värd middag. Men väl sittandes med maten framför oss började kvällens underhållning. Heads or tails-lek på scenen. Vad som brukade vara en dryckeslek men gjorts om till stripplek pga minderåriga i lokalen. De deltagande valde krona eller klave, progamledaren flippande myntet och de förlorande fick ta av sig ett plagg. Till slut stod 2 tjejer i endast trosor på scenen, flippade en sista gång och den ena vann en resa till Surfers Paradise - 1,5 h busstur bort. Måste kännas värt att finnas topless på foton för..
Hur som, vi kände rent spontant att Cheeky Monkies publik inte riktigt var i linje med oss så vi rörde oss vidare till Beach Hotel. Bättre folk men efter 13 timmars buss och ett par timmars soffsömn tog vi en hyfsat tidig kväll för att ladda inför veckans strapater.
Måndag. Strandhäng på en blåsig strand. Promenad till strandens ena ände med ett utkikstorn. Beach-babing i vattenbrynet. Sen kom lite regn så en tacos på OzyMex (jordens bästa taco-snabbmat-ställe), shoppingrunda efter saronger och bikinis och fik-mys. Nytt försök till utgång på kvällen. Det var nu vi lärde känna hostelets schoolis. Vad som skulle vara lugn vykortsskrivning på gården blev svenskalektioner, förbättringtips inför europa-resor och hårbedömningar (tydligen är sverige även kallat no-hair-land). Med en goonbox några timmar senare fortsatte festligheterna då Kristin kom på att små tassar har väldigt mjuk hud, Matt fick veta hur man ska klä sig i Europa, den lilla asiaten lärde sig "du är sexig" och vi fick alla veta att Kristin är fantastisk rolig att erbjuda pengar för utmaningar. Party-rundan visade vad staden har att erbjuda - Beach Hotel, Lala Land, Cocamangas. Men bäst av allt var efterfest i korridoren. Här kan endast censurerade foto förtella vad som skett.
Tisdag. När vi vaknar är det molningt igen. Vid frukost spricker det upp något, som beräknat. Men till skillnad från andra dagar håller det fina vädret inte denna förmiddag och snart drar regnet in. En kaffe på Aquarius (ett hostel som förbjudit schoolies - sweet), regnet drar förbi och vi beger oss ut på tur - den obligatoriska promenaden till The Lighthouse, Byron största turistattraktion bortsätt från ständerna. Promenaden dit var vacker utan dess like. Stig hela vägen längs kusten, utsikt över långtsträckande vita stränder med oändligt mycket hav utanför och en och annan båt försvinnande vid horisonten. Vågor som slår över klippor, glasklart vatten som låter skymta botten och alger långt där nere, allt rakt nedanför oss från ett berg som stupar rakt ner i havet. Ovanför kommer subtropisk regnskog med palmer och granar om vartannat. Helt plötsligt kommer ett piggsvin vandrande över stigen jag och ida går över. Ett sånt litet igelkottsliknande djur som vi klappade på zooet. Helcoolt att se det på riktigt. De finns alltså vilda. Utsikten från fyren var helt klart värd den hårda vadträning som km av trappor och backar krävt. Och en paus med glass, kaffe och lunch på caféet med hela NSW kustlinje nedanför unnade vi oss i solen. Vägen ner av ännu bättre. Förutom det faktum att det nu gick nedför (sweet) fick vår promenad nu inslag och lek och klättring. På sådana utflykter som man inser hur otrolig naturen i Australien är och att vi omöjligen hade kunnat vara i Europa. Klättra upp på en hög sten precis där havet börjar, se enorma vågor slå över klipporna, känna vattenstänket i ansiktet och smaka saltet. Oslagbart en dag i slutet av november. Från klipporna gick vi till en skyddad strand och lekte i vattnet. Stå på häder, ligga i vattenbrynet, kasta skor, hjula, bada, leka, ta kort och få färg av den varma sol som nu stekte hett. Något vi alla kommer att minnas lång tid. Och ta bilderna av Fia som självklart hade superkameran med sig! Beach-babing! Tror jag kommer behöva göra ett kollage eller mängder av tavlor när jag kommer hem!
På kvällen försökte vi undvika schoolies genom att gå till Aquarius bar (hostelet som bannlyst schoolies). Men när baren stängde och vi fick erbjudande om gratis inträde på Cheeky tog jag och Cattis ändå chansen. Måste ju testa. Och överraskande nog var det över förväntan. Barnen måste bege sig någon annanstans efter 12 för Cheeky var fullt av andra folk, mycket roligare och vi fick uppleva dess rätta anda med bra musik och dans på bord och stolar. Mycket lyckat. Speciellt för Cattis som smakade sin första Tim Tam på kvällens nattemat.
Onsdag. SOL! Strandhäng. Underbart! Utnyttjade vår nyfunna Lonley Planet och gjorde plan för vår fortsatta resa. Bokade Fraser mm och tog ytterligare en kväll på Cheeky, efter dilemma-förfest med Kristins norska vänner.
Torsdag. Dags för tur! Jag, Ida, Kristin och Fia åker till knarkar-byn Nimbin och tittar på den "avslappnade atmosfären". Hur kul som helst. Färden dit i en buss som verkar varit äldre än vad jag är, en klassisk rökare framför som sysslar med allt från sovning till frukost till tandtråd till kartiongritning av bergen på färden. Hysteriskt roligt. Bäst att han hade yllestrumpor och kängor som han snabbt tog av sig och ut kom en halv sandstrand. Och att han ramlade till i alla kurvor och kom åt Ida precis bakom. Nimbin levde upp till sitt rykte. Aldrig sett så många gamla hippies på ett och samma ställe. Målningar på gatorna, en man som knackar runskrift-liknande bilder i sandsten, ett hippiemuseum som är gratis och överallt små affärer med alla möjliga oklara saker. Mycket hemmagjort och konstnärligt. Vi fick också gratis lunch av poliserna i staden som haft BBQ och köpte oss varsin fin sarong innan vi återigen satte oss på den skumpiga bussen och sov en sväng på vägen hem genom vackra highlands landskap. Busschaffören hade berättat att många människor snabbt blir förälskade i Nimbin och stannar. Till skillnad från vår uteliggare-likande vän som inte var med på bussen tillbaka, kände vi att vi kanske inte var de personerna. På samma sätt som vi varken köpte cookies eller rökning av de många halvsmidiga försäljare på gatorna. Men som Ida sa "den här staden kan faktiskt vara något av det sjukaste jag har sett" - alltså något väldigt kul att göra.
Väl hemma tog vi en tidig middag från OzyMex (mini-nachos, mums) och satte oss på stranden i solen och bara njöt av livet. En liten öl på Beach Hotel innan vi gick hem för en tidig kväll med packning och chill.
Så det var ungefär allt som hänt i Byron värt att berätta (och säkert lite till). Nu sitter vi återigen på en buss, denna gång på väg till Surfers Paradise. Ska vara känt som Australiens Miami. Spännande spännande..!
Tidigt söndag morgon rullade den röda Greyhoundbussen in i Byron, släppte av 6 trötta flickor som vilsna började leta efter Nomads blå kamel. Väl funnet hade vi 6 timmar att döda innan check-in, vilket snabbt beslutades skulle spenderas i sovande tillstånd i hostelets stora soffor. Soft. 6 pers dorm som hittat eftersom det betydde eget rum som senare skulle bli känt av housekeeping som "uh, messy..".
Kvällen infann sig och dags att utforska det beryktade nattlivet. Glada i hågen efter att fått gratis-inträdes-armband begav vi oss till Cheeky Monkies för middag och fest. Börjar bra: 2 dollar curry kändes som en värd middag. Men väl sittandes med maten framför oss började kvällens underhållning. Heads or tails-lek på scenen. Vad som brukade vara en dryckeslek men gjorts om till stripplek pga minderåriga i lokalen. De deltagande valde krona eller klave, progamledaren flippande myntet och de förlorande fick ta av sig ett plagg. Till slut stod 2 tjejer i endast trosor på scenen, flippade en sista gång och den ena vann en resa till Surfers Paradise - 1,5 h busstur bort. Måste kännas värt att finnas topless på foton för..
Hur som, vi kände rent spontant att Cheeky Monkies publik inte riktigt var i linje med oss så vi rörde oss vidare till Beach Hotel. Bättre folk men efter 13 timmars buss och ett par timmars soffsömn tog vi en hyfsat tidig kväll för att ladda inför veckans strapater.
Måndag. Strandhäng på en blåsig strand. Promenad till strandens ena ände med ett utkikstorn. Beach-babing i vattenbrynet. Sen kom lite regn så en tacos på OzyMex (jordens bästa taco-snabbmat-ställe), shoppingrunda efter saronger och bikinis och fik-mys. Nytt försök till utgång på kvällen. Det var nu vi lärde känna hostelets schoolis. Vad som skulle vara lugn vykortsskrivning på gården blev svenskalektioner, förbättringtips inför europa-resor och hårbedömningar (tydligen är sverige även kallat no-hair-land). Med en goonbox några timmar senare fortsatte festligheterna då Kristin kom på att små tassar har väldigt mjuk hud, Matt fick veta hur man ska klä sig i Europa, den lilla asiaten lärde sig "du är sexig" och vi fick alla veta att Kristin är fantastisk rolig att erbjuda pengar för utmaningar. Party-rundan visade vad staden har att erbjuda - Beach Hotel, Lala Land, Cocamangas. Men bäst av allt var efterfest i korridoren. Här kan endast censurerade foto förtella vad som skett.
Tisdag. När vi vaknar är det molningt igen. Vid frukost spricker det upp något, som beräknat. Men till skillnad från andra dagar håller det fina vädret inte denna förmiddag och snart drar regnet in. En kaffe på Aquarius (ett hostel som förbjudit schoolies - sweet), regnet drar förbi och vi beger oss ut på tur - den obligatoriska promenaden till The Lighthouse, Byron största turistattraktion bortsätt från ständerna. Promenaden dit var vacker utan dess like. Stig hela vägen längs kusten, utsikt över långtsträckande vita stränder med oändligt mycket hav utanför och en och annan båt försvinnande vid horisonten. Vågor som slår över klippor, glasklart vatten som låter skymta botten och alger långt där nere, allt rakt nedanför oss från ett berg som stupar rakt ner i havet. Ovanför kommer subtropisk regnskog med palmer och granar om vartannat. Helt plötsligt kommer ett piggsvin vandrande över stigen jag och ida går över. Ett sånt litet igelkottsliknande djur som vi klappade på zooet. Helcoolt att se det på riktigt. De finns alltså vilda. Utsikten från fyren var helt klart värd den hårda vadträning som km av trappor och backar krävt. Och en paus med glass, kaffe och lunch på caféet med hela NSW kustlinje nedanför unnade vi oss i solen. Vägen ner av ännu bättre. Förutom det faktum att det nu gick nedför (sweet) fick vår promenad nu inslag och lek och klättring. På sådana utflykter som man inser hur otrolig naturen i Australien är och att vi omöjligen hade kunnat vara i Europa. Klättra upp på en hög sten precis där havet börjar, se enorma vågor slå över klipporna, känna vattenstänket i ansiktet och smaka saltet. Oslagbart en dag i slutet av november. Från klipporna gick vi till en skyddad strand och lekte i vattnet. Stå på häder, ligga i vattenbrynet, kasta skor, hjula, bada, leka, ta kort och få färg av den varma sol som nu stekte hett. Något vi alla kommer att minnas lång tid. Och ta bilderna av Fia som självklart hade superkameran med sig! Beach-babing! Tror jag kommer behöva göra ett kollage eller mängder av tavlor när jag kommer hem!
På kvällen försökte vi undvika schoolies genom att gå till Aquarius bar (hostelet som bannlyst schoolies). Men när baren stängde och vi fick erbjudande om gratis inträde på Cheeky tog jag och Cattis ändå chansen. Måste ju testa. Och överraskande nog var det över förväntan. Barnen måste bege sig någon annanstans efter 12 för Cheeky var fullt av andra folk, mycket roligare och vi fick uppleva dess rätta anda med bra musik och dans på bord och stolar. Mycket lyckat. Speciellt för Cattis som smakade sin första Tim Tam på kvällens nattemat.
Onsdag. SOL! Strandhäng. Underbart! Utnyttjade vår nyfunna Lonley Planet och gjorde plan för vår fortsatta resa. Bokade Fraser mm och tog ytterligare en kväll på Cheeky, efter dilemma-förfest med Kristins norska vänner.
Torsdag. Dags för tur! Jag, Ida, Kristin och Fia åker till knarkar-byn Nimbin och tittar på den "avslappnade atmosfären". Hur kul som helst. Färden dit i en buss som verkar varit äldre än vad jag är, en klassisk rökare framför som sysslar med allt från sovning till frukost till tandtråd till kartiongritning av bergen på färden. Hysteriskt roligt. Bäst att han hade yllestrumpor och kängor som han snabbt tog av sig och ut kom en halv sandstrand. Och att han ramlade till i alla kurvor och kom åt Ida precis bakom. Nimbin levde upp till sitt rykte. Aldrig sett så många gamla hippies på ett och samma ställe. Målningar på gatorna, en man som knackar runskrift-liknande bilder i sandsten, ett hippiemuseum som är gratis och överallt små affärer med alla möjliga oklara saker. Mycket hemmagjort och konstnärligt. Vi fick också gratis lunch av poliserna i staden som haft BBQ och köpte oss varsin fin sarong innan vi återigen satte oss på den skumpiga bussen och sov en sväng på vägen hem genom vackra highlands landskap. Busschaffören hade berättat att många människor snabbt blir förälskade i Nimbin och stannar. Till skillnad från vår uteliggare-likande vän som inte var med på bussen tillbaka, kände vi att vi kanske inte var de personerna. På samma sätt som vi varken köpte cookies eller rökning av de många halvsmidiga försäljare på gatorna. Men som Ida sa "den här staden kan faktiskt vara något av det sjukaste jag har sett" - alltså något väldigt kul att göra.
Väl hemma tog vi en tidig middag från OzyMex (mini-nachos, mums) och satte oss på stranden i solen och bara njöt av livet. En liten öl på Beach Hotel innan vi gick hem för en tidig kväll med packning och chill.
Så det var ungefär allt som hänt i Byron värt att berätta (och säkert lite till). Nu sitter vi återigen på en buss, denna gång på väg till Surfers Paradise. Ska vara känt som Australiens Miami. Spännande spännande..!
Thursday, November 25, 2010
13 timmars hud mot hud - och 3 veckor i sydney recap
Så jag har ju varit lite halvt oaktiv på bloggen på senaste tiden. Mycket annat roligt att sysselsätta sig med här nere, tentaperiod, first-class solning, festa ut sydney ordentligt och boka resan norrut. Där vi nu befinner oss, 840 km norr om Sydney, i den lilla backpackerorten Byron Bay! Efter 13 timmar nattbuss, en busschafför som tror att syrsor äter kristna och en ordentlig nattspärr har vi kommit fram. Nomads hostel. Klockan är halv 9, jag och Maria sitter på gården medan de andra gått till affären för att finna mat. Vi har påbörjat det riktiga backpackerlivet. Med matvaror i det gemensamma köket och allt!
Men vad har egentligen skett sedan sist? Jag och Kristin kom på på bussen att vi måste skriva ner allt vi gör för att minnas själva. Så här kommer en snabb recap av de senaste veckorna.
Efter Halloweenfesten hos Norge, efterfest hos Börge och Jonas, jordens bästa pizza från Bondi Hotel, övernattning, blåmärken, Whos line is it anyway, bacon och ribbe och en dusch för att eliminera diverse blodrester och mindre charmerande dofter gick jag och kristin på födelsedagsfest på Tamarama Surf club. Men detta har jag redan förtellt.
Veckan efter
Tentaperioden har börjat. Hela veckan måste halvdant spenderas med att börja plugga inför våra 4 tentor. Men fördelen med att bo på Bondi är att man faktiskt kan plugga i solen. Gräset är att rekommendera men sanden funkar - speciellt om man ska ta badpaus och leka lite i vågorna. Fast lite skoj har vi ju faktiskt ändå hunnit med. Mamma och pappa - ni behöver inte läsa om ni inte vill veta vad som sker utöver skolan i tentaperioden. Detta är ju för att vi ska minnas själv. Kom ihåg att jag med all säkerhet klarat alla kurser!
Horse racing tisdag. Champagnefrukost hos Börge och Jonas, en heldag med Norge, Melbourne Cup på racingbanan Royal Randwick i Sydney, Ingvill vinner 50 dollar på loppets mest otippade vinnare. Jag förlorar 5 på hästen som kommer allra sista i loppet. Kristin och Cattis möter upp till förfesten innan efterfesten. Cattis påbörjar vad som skulle bli slutet av nunneperioden. Efterfest hos Börge och Jonas.
Beach Road onsdag (såklart). Kristin träffar en cowboy - med hatt och stövlar. Vi träffar Kalmar-tjejerna från Whitsundays.
Fredag: Drittrötta. Myskväll hemma med Kristin och Maria. Klassisk tjejkväll.
Lördag. Vi måste ju ta igen det här med helgkväll hemma. Funkar inte. Så vi har en klassisk kose-öl-kväll (alltså garanterad katastrof). Popcornmys hemma hos Ingvill, en snabbis på Bondi Hotel, oklar hemmafest på Beach Road med Tom och Woofie, efterfest hos Tom (eller?) och uppvaknande 6 timmar senare med en omåttlig värk i höften. Söndagen får spenderas på stranden utan skolböcker. Taquitos på Bondi Taco, världens sötaste kille (dock med helt renrakade ben - konstigt) och hans vän joinar bordet. Märkligaste grejen - de har varit på samma fest igår. Synd att vi inte såg dem.
Ännu en vecka senare.
Nu har faktiskt också tentorna börjat. Onsdag, torsdag och 2 på måndag. Vi måste alltså plugga duktigt. Bara en liten paus får plats. Beach Road onsdag (såklart). Födelsedagsbarnet Benny är där. Och Swan. Han är skyldig mig en morphsuit.
Helgen - vi pluggar typ. Fredag tas en liten paus för Tacos och film hos Jonas. Har hört att man ändå inte borde plugga efter 8 på kvällen. Världens sämsta film. Se aldrig "Made" gjord av Vince Vaughn (?). Lördag smiter jag lite på dagen och leker - sen blir det moln vid 3 (som alltid den här våren) och på kvällen lär vi oss Man Accoutning.
Söndag - nu måste vi lära in 2 kurser. Inomhusplugg.
Sista veckan i Sydney!
Måndag - vi tentar. Jag och Maria har våra 2 tentor på samma tid och måste skriva i ett clash-room. Första tentan kl 9.20, 2 timmar. Sedan får vi instängda i ett rum med 30 andra med tentakrockar, äta vår medhavda mat, inte prata med någon, bli eskorterade till toaletten och inte gå ut. Ett underbart sätt att ladda upp för nästa tenta kl 13.50. Men plötsligt slår klockan 16.00 vilket bara betyder en sak: SOMMARLOOOOOOOOOOV! Inget ansvar, inga måsten, inget annat än kul fram till 11 januari när Uppsalas nollning börjar. Då jag flyttar in i Ellies säng. På vägen hem stannar jag och Maria i Junction och inhandlar 3 flaskor bubbel och chirre - nu blir det skräpfest. Allt som har med Uni of Sydney att göra - SKRÄP!
På kvällen landar Ida och Fia, förstärkning till team scandinavia. Efter att ha hämtat dem på flygplatsen och lämnat dem på Lamrock Hostel joinar jag de andra (Norge) hos Börge och Jonas. Med en flaska bubbel i handen går jag mot ytterligare en kose-öl (med andra ord katastrof) med Kristin, Kristin, Ingvill, Börge, Jonas och Felix. Gymastik, Dirty Dancing hopp och lyft, kroppsklätterövningar, stå-på-huvudet-konster, nattligt bad, klädstöld, sängflyttning och kollektiv övernattning. Alltid lika mysigt hos Börge och Jonas.
Med nya gäster i Sydney finns det ju vissa måsten. Operahuset och Harbour Bridge. Jag, Ida och Fia spenderar alltså tisdagen i Circular Quey och ser operahuset från alla möjliga vinklar. Från gångvägen, från bron, på nära håll, från Botaniska trädgården och från vattnet när vi tar färjan hem till Watsons Bay och Bondi. Great! Sen måste vi ju testa Taco-Tuesday. Inte lika nice som man kunnat tro tyvärr.
Onsdag måste vi syssla med lite praktiskt saker, typ skicka hem klädpaket. Men det gör inget eftersom det ändå är rätt dåligt väder. På kvällen är det vår sista Beach Road. En öl på Icebergs, inomhusgrill, förfest hos oss, Beachy med alla vi känner, mellanfest hos Jonas, Bondi Hotel och efterfest. Bästa inslaget: Bill och Rohan har hyrt 3 stora hus i Byron på nyår så jag, och Beata och Kalle om de vill, ska gå på nyårsfest med Aussies! Perfekt!
Torsdag. Strandhäng. Carlys fest på kvällen. Oklart hus. Polisen kommer. Alla måste gå. Typiskt. Istället Kings Cross. Teapots. 90talsmusik på övervåningen. Han utan tand. Haha.
Fredag. Dags att vara turister igen. Jag, Fia och Ida åker till Featherdale Wildlife Park och klappar koalor och matar kängrur.
Sista kvällen i Sydney. Martin Place Bar med Lisa, Jeremy och de. Fringe Bar. Mellanfest hos Jeff. The Passage i Kings Cross. Matpaus på Subways. Möter upp med Lina, Sanna och de norska på Flinders Bar. Kristin kommer dit med de danska. Lars är inte där. Vi åker hem vid 4. Matefterfest hos oss med Lina och Sanna. Lina upptäcker hur roligt det kan vara att hysteriskt hoppa på alla insekter på golvet. Barfota. Vi länsar kylen och frysen.Makromicka? Mikromacka? Makromocka? Gott!
Och sedan hade vi en sista dag i Sydney. Strålande sol, efter 3 timmars sömn, packande och lagring av saker hos Dan, Carina eller Lisa chillar vi bara på stranden. Hur vackert är inte Bondi? Vårt hem i 4 månader. Det är ändå ganska lång tid. Jag måste tillbaka och visa allt för Beata och Kalle.
Och nu sitter vi här. Halv 11 i Byron Bay, i sällskapsrummet på Nomads Hostel, och väntar på att få vårt rum. 6 tjejer utspridda och sovandes i sofforna. Fleecefilten är min bästa vän. Tyvärr är det inte fint väder men det ska vara strålande sol resten av veckan i alla fall. Tror det här kommer bli alldeles utmärkt.
Uppdaterar hur Byron varit på nästa busstur. Alltså den 90 min långa 10.00-bussen till schoolisfyllda Surfers Paradise fredag morgon! Puss och tjo!
Men vad har egentligen skett sedan sist? Jag och Kristin kom på på bussen att vi måste skriva ner allt vi gör för att minnas själva. Så här kommer en snabb recap av de senaste veckorna.
Efter Halloweenfesten hos Norge, efterfest hos Börge och Jonas, jordens bästa pizza från Bondi Hotel, övernattning, blåmärken, Whos line is it anyway, bacon och ribbe och en dusch för att eliminera diverse blodrester och mindre charmerande dofter gick jag och kristin på födelsedagsfest på Tamarama Surf club. Men detta har jag redan förtellt.
Veckan efter
Tentaperioden har börjat. Hela veckan måste halvdant spenderas med att börja plugga inför våra 4 tentor. Men fördelen med att bo på Bondi är att man faktiskt kan plugga i solen. Gräset är att rekommendera men sanden funkar - speciellt om man ska ta badpaus och leka lite i vågorna. Fast lite skoj har vi ju faktiskt ändå hunnit med. Mamma och pappa - ni behöver inte läsa om ni inte vill veta vad som sker utöver skolan i tentaperioden. Detta är ju för att vi ska minnas själv. Kom ihåg att jag med all säkerhet klarat alla kurser!
Horse racing tisdag. Champagnefrukost hos Börge och Jonas, en heldag med Norge, Melbourne Cup på racingbanan Royal Randwick i Sydney, Ingvill vinner 50 dollar på loppets mest otippade vinnare. Jag förlorar 5 på hästen som kommer allra sista i loppet. Kristin och Cattis möter upp till förfesten innan efterfesten. Cattis påbörjar vad som skulle bli slutet av nunneperioden. Efterfest hos Börge och Jonas.
Beach Road onsdag (såklart). Kristin träffar en cowboy - med hatt och stövlar. Vi träffar Kalmar-tjejerna från Whitsundays.
Fredag: Drittrötta. Myskväll hemma med Kristin och Maria. Klassisk tjejkväll.
Lördag. Vi måste ju ta igen det här med helgkväll hemma. Funkar inte. Så vi har en klassisk kose-öl-kväll (alltså garanterad katastrof). Popcornmys hemma hos Ingvill, en snabbis på Bondi Hotel, oklar hemmafest på Beach Road med Tom och Woofie, efterfest hos Tom (eller?) och uppvaknande 6 timmar senare med en omåttlig värk i höften. Söndagen får spenderas på stranden utan skolböcker. Taquitos på Bondi Taco, världens sötaste kille (dock med helt renrakade ben - konstigt) och hans vän joinar bordet. Märkligaste grejen - de har varit på samma fest igår. Synd att vi inte såg dem.
Ännu en vecka senare.
Nu har faktiskt också tentorna börjat. Onsdag, torsdag och 2 på måndag. Vi måste alltså plugga duktigt. Bara en liten paus får plats. Beach Road onsdag (såklart). Födelsedagsbarnet Benny är där. Och Swan. Han är skyldig mig en morphsuit.
Helgen - vi pluggar typ. Fredag tas en liten paus för Tacos och film hos Jonas. Har hört att man ändå inte borde plugga efter 8 på kvällen. Världens sämsta film. Se aldrig "Made" gjord av Vince Vaughn (?). Lördag smiter jag lite på dagen och leker - sen blir det moln vid 3 (som alltid den här våren) och på kvällen lär vi oss Man Accoutning.
Söndag - nu måste vi lära in 2 kurser. Inomhusplugg.
Sista veckan i Sydney!
Måndag - vi tentar. Jag och Maria har våra 2 tentor på samma tid och måste skriva i ett clash-room. Första tentan kl 9.20, 2 timmar. Sedan får vi instängda i ett rum med 30 andra med tentakrockar, äta vår medhavda mat, inte prata med någon, bli eskorterade till toaletten och inte gå ut. Ett underbart sätt att ladda upp för nästa tenta kl 13.50. Men plötsligt slår klockan 16.00 vilket bara betyder en sak: SOMMARLOOOOOOOOOOV! Inget ansvar, inga måsten, inget annat än kul fram till 11 januari när Uppsalas nollning börjar. Då jag flyttar in i Ellies säng. På vägen hem stannar jag och Maria i Junction och inhandlar 3 flaskor bubbel och chirre - nu blir det skräpfest. Allt som har med Uni of Sydney att göra - SKRÄP!
På kvällen landar Ida och Fia, förstärkning till team scandinavia. Efter att ha hämtat dem på flygplatsen och lämnat dem på Lamrock Hostel joinar jag de andra (Norge) hos Börge och Jonas. Med en flaska bubbel i handen går jag mot ytterligare en kose-öl (med andra ord katastrof) med Kristin, Kristin, Ingvill, Börge, Jonas och Felix. Gymastik, Dirty Dancing hopp och lyft, kroppsklätterövningar, stå-på-huvudet-konster, nattligt bad, klädstöld, sängflyttning och kollektiv övernattning. Alltid lika mysigt hos Börge och Jonas.
Med nya gäster i Sydney finns det ju vissa måsten. Operahuset och Harbour Bridge. Jag, Ida och Fia spenderar alltså tisdagen i Circular Quey och ser operahuset från alla möjliga vinklar. Från gångvägen, från bron, på nära håll, från Botaniska trädgården och från vattnet när vi tar färjan hem till Watsons Bay och Bondi. Great! Sen måste vi ju testa Taco-Tuesday. Inte lika nice som man kunnat tro tyvärr.
Onsdag måste vi syssla med lite praktiskt saker, typ skicka hem klädpaket. Men det gör inget eftersom det ändå är rätt dåligt väder. På kvällen är det vår sista Beach Road. En öl på Icebergs, inomhusgrill, förfest hos oss, Beachy med alla vi känner, mellanfest hos Jonas, Bondi Hotel och efterfest. Bästa inslaget: Bill och Rohan har hyrt 3 stora hus i Byron på nyår så jag, och Beata och Kalle om de vill, ska gå på nyårsfest med Aussies! Perfekt!
Torsdag. Strandhäng. Carlys fest på kvällen. Oklart hus. Polisen kommer. Alla måste gå. Typiskt. Istället Kings Cross. Teapots. 90talsmusik på övervåningen. Han utan tand. Haha.
Fredag. Dags att vara turister igen. Jag, Fia och Ida åker till Featherdale Wildlife Park och klappar koalor och matar kängrur.
Sista kvällen i Sydney. Martin Place Bar med Lisa, Jeremy och de. Fringe Bar. Mellanfest hos Jeff. The Passage i Kings Cross. Matpaus på Subways. Möter upp med Lina, Sanna och de norska på Flinders Bar. Kristin kommer dit med de danska. Lars är inte där. Vi åker hem vid 4. Matefterfest hos oss med Lina och Sanna. Lina upptäcker hur roligt det kan vara att hysteriskt hoppa på alla insekter på golvet. Barfota. Vi länsar kylen och frysen.Makromicka? Mikromacka? Makromocka? Gott!
Och sedan hade vi en sista dag i Sydney. Strålande sol, efter 3 timmars sömn, packande och lagring av saker hos Dan, Carina eller Lisa chillar vi bara på stranden. Hur vackert är inte Bondi? Vårt hem i 4 månader. Det är ändå ganska lång tid. Jag måste tillbaka och visa allt för Beata och Kalle.
Och nu sitter vi här. Halv 11 i Byron Bay, i sällskapsrummet på Nomads Hostel, och väntar på att få vårt rum. 6 tjejer utspridda och sovandes i sofforna. Fleecefilten är min bästa vän. Tyvärr är det inte fint väder men det ska vara strålande sol resten av veckan i alla fall. Tror det här kommer bli alldeles utmärkt.
Uppdaterar hur Byron varit på nästa busstur. Alltså den 90 min långa 10.00-bussen till schoolisfyllda Surfers Paradise fredag morgon! Puss och tjo!
Ensam bra men tillsammans bäst
Något jag kommit på här i sydney är att det är superkul att bo tillsammans. Vi har ju bott 4 stycken på en väldigt liten yta och dessutom delst rum. Jag är ju kanske inte den person som brukar ha bäst humör på morgonen men det är ändå rätt mysigt att vakna flera stycken tillsammans. Fixa sig innan fest, chilla på myskväll, bara ta det lite lugnt tillsammans. Tror jag skulle vilja fortsätta i det här spåret. Så en plan vore att inte fixa något boende innan jag åker till uppsala utan istället försöka fixa det där. Hitta några sköna tjejer och hyra en stor lägenhet tillsammans. Vore faktiskt jättetrist att bo helt själv. Men hur mysigt det än varit att sova 60 cm från Kristin i 4 mån så tror jag ändå ett eget rum blir ett måste.
Sunday, October 31, 2010
Morphing around
En av Australiens roligaste grejer som måste komma till Sverige - Morphsuits!
Jag var med Dan från vår accountingklass på födelsedagsfest för en Australienare (Ben) på Tamarama Life Saving Club igår (han är livräddare och sjukt bra på surfing - nice!). Halvvägs in i festen har födelsedagsbarnet och hans gäng (the Wolfpack) bytt om och springer nu runt som Morphs. En stund inne men sedan ut på the Coastel Walk till alla turister. Bästa dräkterna någonsin! Man kan se igenom med och dricka genom dem. Vad mer kan man önska sig?? Jag måste köpa med en hem till Sverige!
Jag var med Dan från vår accountingklass på födelsedagsfest för en Australienare (Ben) på Tamarama Life Saving Club igår (han är livräddare och sjukt bra på surfing - nice!). Halvvägs in i festen har födelsedagsbarnet och hans gäng (the Wolfpack) bytt om och springer nu runt som Morphs. En stund inne men sedan ut på the Coastel Walk till alla turister. Bästa dräkterna någonsin! Man kan se igenom med och dricka genom dem. Vad mer kan man önska sig?? Jag måste köpa med en hem till Sverige!
Tentaplugg i solen
Så nu har vårt tenta lov börjat. Stuvac = study vacation. 10 dagar till första tentan; första onsdag, andra torsdag sedan lite plugg till och de två sista på måndagen efter, den 15e kl 12.00. Japp - två tentor på samma tid. Med andra ord en exam clash. Så jag och Maria är föremål för specialbehandling och kommer i princip spendera den dagen i ett specialrum med andra specialare. Första tentan halv 10, 2 timmar skrivtid, sedan 2,5 timmes paus där det finns tid att äta sin medhavda lunch och plugga på medhavda hard copies pluggmaterial till nästa ämne. Undra om vi ens kommer få prata med varandra under den tiden. Det visar sig. I övrigt känns pluggandet ganska lugnt. Vårt krav är ju att få godkänt på kurserna här nere, totalt 50% på kursens sammanlagda delar. Det betyder att vi inte kommer behöva godkänt på tentorna eftersom vi fått mer än 50% hittills. Här är poängen jag måste ta på tentan för att få godkänt i kursen totalt:
Financial Accounting: 13 av 50 = 26%
Management Accounting: 12,5 av 50 = 25%
Marketing Communications: 6,5 av 35 = 18,5%
Marketing Strategy and Plannning: 3,5 av 40 = 8,75%
Och snälla lärare har vi också. I den svåraste kursen, Financial Accounting har föreläsaren varit så snäll att berätta vad som kommer på tentan, exakt vad vi ska plugga på och typ vad svaret i stora drag borde innehålla. Detta är mina föreläsningsanteckningar från sista föreläsningen.
De på slidens med de röda ringarna är frågorna och i de gröna ringarna har jag panikantecknat allt föreläsaren sa för att få så bra pluggbas som möjligt. Tror det här kommer att bli den bästa tentaperioden någonsin faktiskt. Imorn är det Melbourne Cup och vi ska på horseracing i Randwick. Kanske spela lite och se om vi blir miljonärer.
Financial Accounting: 13 av 50 = 26%
Management Accounting: 12,5 av 50 = 25%
Marketing Communications: 6,5 av 35 = 18,5%
Marketing Strategy and Plannning: 3,5 av 40 = 8,75%
Och snälla lärare har vi också. I den svåraste kursen, Financial Accounting har föreläsaren varit så snäll att berätta vad som kommer på tentan, exakt vad vi ska plugga på och typ vad svaret i stora drag borde innehålla. Detta är mina föreläsningsanteckningar från sista föreläsningen.
De på slidens med de röda ringarna är frågorna och i de gröna ringarna har jag panikantecknat allt föreläsaren sa för att få så bra pluggbas som möjligt. Tror det här kommer att bli den bästa tentaperioden någonsin faktiskt. Imorn är det Melbourne Cup och vi ska på horseracing i Randwick. Kanske spela lite och se om vi blir miljonärer.
Sunday, October 24, 2010
Sa kan det ga en regnig sondag
Vaknade upp vid halv 1, Kristin hade lamnat min sang, i hennes lag borje och tva stora bokstaver hade blivit tillskott till inredningen pa Campbell Parade. ON eller NO. Beror pa hur man ser pa saken. Gardagens cose-ol blev visst mindre cos och mer morsamt. En kvall i Norges tecken. Svenska drickeslekar (skrik ett svenskt ord och drick), papper overallt och nagon slags irlandsk dans pa bordet. Nar Kristin entrar Borge och Jonas leilighet gar det tydligen alltid at granskaugen. Men jag kan numera imponera med nastan flytande kunskap i norska.
Roligast nagonsin var att Cattis och Maria hela morgonen gatt och funderat pa de mansskor som statt i hallen och var stangda dorr. Tills Kristin vaknat, meddelat att hon och jag sov i samma sang och att Borge sov sjalv i den andra. Och sedan lamnade hon mig for att inta Marias lamnade sang.
Eftersom det anda var regnit och kallt kandes det nice att sova till efter 12. Eftersom jag lovat Borge frukost (bacon och egg trodde han, grot apple och morot erbjod jag) och Maria var supersugen pa pannkakor borjade vi steka ala Cattis - sa hela lagenheten blir rokfylld. Men pannkaksfrukost blev det! Och sen var klockan 3. Managmentlaxan gjord (OJ vad forutseende) for att frigora en hel onsdag och sedan skulle vi ut och fika. Men eftersom tiduppfattningen var halvt om halvt var klockan tydligen 6 - middagstid. Maria var hungrig (hangry?) och fikat blev till middagsplaner. Supermysigt att ga ut och spontanata sondagmiddag. Pa Hurrican! Pastatt jordens godaste hamburgare - 300 gram kott och nice sas. Helt okej :)
Maria och Kristin at revbensspjall
En regnig sondagskvall kraver film sa vi gick till videobutiken och hyrde den tjejigast filmen vi hittade "Remember Me" men blev strax efter inbjudna att titta hos Borge och Jonas (efter att de lyft Kristins bannlysning) med potatedill, chokoklade och Cola.
Pannkaksfrukost, middag ute, film, gotte, 6 skandivanier i 2 minisma soffor, how i met your mother och lardomar om Norges galna studentfester pa russebussen. Tror inte vi hade kunnat laga en mysigare regnig sondag i landet som utger sig for att annars alltid ha sol. Digg!
Roligast nagonsin var att Cattis och Maria hela morgonen gatt och funderat pa de mansskor som statt i hallen och var stangda dorr. Tills Kristin vaknat, meddelat att hon och jag sov i samma sang och att Borge sov sjalv i den andra. Och sedan lamnade hon mig for att inta Marias lamnade sang.
Eftersom det anda var regnit och kallt kandes det nice att sova till efter 12. Eftersom jag lovat Borge frukost (bacon och egg trodde han, grot apple och morot erbjod jag) och Maria var supersugen pa pannkakor borjade vi steka ala Cattis - sa hela lagenheten blir rokfylld. Men pannkaksfrukost blev det! Och sen var klockan 3. Managmentlaxan gjord (OJ vad forutseende) for att frigora en hel onsdag och sedan skulle vi ut och fika. Men eftersom tiduppfattningen var halvt om halvt var klockan tydligen 6 - middagstid. Maria var hungrig (hangry?) och fikat blev till middagsplaner. Supermysigt att ga ut och spontanata sondagmiddag. Pa Hurrican! Pastatt jordens godaste hamburgare - 300 gram kott och nice sas. Helt okej :)
Maria och Kristin at revbensspjall
En regnig sondagskvall kraver film sa vi gick till videobutiken och hyrde den tjejigast filmen vi hittade "Remember Me" men blev strax efter inbjudna att titta hos Borge och Jonas (efter att de lyft Kristins bannlysning) med potatedill, chokoklade och Cola.
Pannkaksfrukost, middag ute, film, gotte, 6 skandivanier i 2 minisma soffor, how i met your mother och lardomar om Norges galna studentfester pa russebussen. Tror inte vi hade kunnat laga en mysigare regnig sondag i landet som utger sig for att annars alltid ha sol. Digg!
En klassisk 21st
Lördag. Svinkallt. Mulet. Trötta. Kommit hem kl 5. Typ storm ute. Vad göra? Gosa ihop oss alla 4 i en av våra mysiga soffor (klassisk tvåsitsare från IKEA där 4 personer inte borde få plats) och titta på film. Te. Choklad. Varma täcken. The Notebook. Världens finaste film. Hur mysigt som helst. En bättre lördagsaktivitet en kall, mulen stormdag.
Men kl 4 tog vi oss i alla fall ut för att njuta av en 50 cents McDonaldsglass med Lina och Sanna, en gotterunda på IGA med Kristin och en öl på North Bondi RSL med Kristins norska kompisar Jonas och Börge. Jag har blivit kjempebra på att sjkönna norsk. Det enda vi inte riktigt förstod var när alla kl 6 ställde sig upp. Tills dela puben stirrade på oss och vi kände att det var läge att göra likadant. Tydligen något man gör varje dag kl 6 i hela Australien på rsl (returned and service league) klubbarna för att hedra alla som offrat sitt liv i krig och till sjöss. Väldigt fint faktiskt. Om man hade förstått vad som pågick då. Vi skulle sett solnedgången men helt plötsligt blev det bråttom att hinna hem för att fixa oss för kvällens fest - Harrys 21st i norra Sydney med tema suspenders (hängslen).
Efter att ha overvunnit en del hinder att ta oss dit och fatt vagbeskrivning av bade personal och kunder i en pizzera (med iPhone och turistkarta)kom vi till Harrys dar suspenders i alla farger harjade, ost och vin flodade, tartan bestod av smorbollar med chokladsas (cocks-on-rock?) och baren var fri. Igen, en super kvall dar batkontakter knots och vi fick skjuts hela vagen hem. SCORE!
Men kl 4 tog vi oss i alla fall ut för att njuta av en 50 cents McDonaldsglass med Lina och Sanna, en gotterunda på IGA med Kristin och en öl på North Bondi RSL med Kristins norska kompisar Jonas och Börge. Jag har blivit kjempebra på att sjkönna norsk. Det enda vi inte riktigt förstod var när alla kl 6 ställde sig upp. Tills dela puben stirrade på oss och vi kände att det var läge att göra likadant. Tydligen något man gör varje dag kl 6 i hela Australien på rsl (returned and service league) klubbarna för att hedra alla som offrat sitt liv i krig och till sjöss. Väldigt fint faktiskt. Om man hade förstått vad som pågick då. Vi skulle sett solnedgången men helt plötsligt blev det bråttom att hinna hem för att fixa oss för kvällens fest - Harrys 21st i norra Sydney med tema suspenders (hängslen).
Efter att ha overvunnit en del hinder att ta oss dit och fatt vagbeskrivning av bade personal och kunder i en pizzera (med iPhone och turistkarta)kom vi till Harrys dar suspenders i alla farger harjade, ost och vin flodade, tartan bestod av smorbollar med chokladsas (cocks-on-rock?) och baren var fri. Igen, en super kvall dar batkontakter knots och vi fick skjuts hela vagen hem. SCORE!
Sunday, October 17, 2010
Half the time sitting
Fredag kväll i Sydney. En sjukligt varm kväll. En historisk kväll. En kväll då snögubbarnas land visade sandslotten en liten del ovärdelig kultur. Sittning i svensk första klass.
Genom Cattis med sina uppsalarötter har vi lärt känna 2 läkare från Linköping som är här och forskar. Erik och Magnus. Och några av deras vänner. Tre år av deras läkarutbildning har snart gått och endast tre kvarstår innan de i vita rockar ska bege sig ut på sjukhusen i Sverige med stetoskåp runt halsen, sprutor i fickorna och en namnskylt där det står AT-läkare. Med andra ord är det halvtid i deras Linköpingsbaserade läkarstudier och detta bör firas. Troligen sätts en sittning upp i Linköping med dunder och brak, men i och med den något obekväma pendlingen mellan Sydney och Linköping, tyckte de att det hellre tog Linköping till Sydney. Så på fredagskvällen fick thairesturangen Crocodile Senior erfara något det aldrig gjort förrut. Svenska läkare med spexiga uppträdanden och över 30 pers från blandade nationaliteter som på långbord ljöd upp i högljudd sång på ett främmande språk. Helan går, Jag har aldrig varit på snusen (HALLELUJA), Till spritbutiken ränner jag och Feta fransyskor som trampar runt i druvor med svettiga fötter och vårtor. Och plötsligt skrek någon ut en fördom om läkare på engelska typ "Cheating with the nurses". Och så sjöngs det igen.
Uppsalalakare spexar
Maria fick en Australiensare till bordet
Cattis hade djupa diskussioner med the host himself (jag satt brevid den andra)
Efter en sittning måste man ha studentikås efterfest och vilket ställe är inte mer passande än Kings Cross? Så på Worldbar med liveband, flera dansgolv och en utmärkt mingel-uteplats träffade vi gamla och nya vänner, samt svingade våra lurviga som Erik så fint uttryckte det.
Sa fortsatte kvallen: Vi traffade Sutherland-Dave i kon in. Erik var super pa att dansa. Kristin traffade en kille fran Perth. Jag hangde med massa randoms. Maria kom vidare till andra rundan. Vi fick danska vanner. Cattis akte hem med Lina som hade halsfluss. Och jag och Kristin stod en halvtimme pa Oxfordstreet kl halv 5 och vantade pa en buss som skulle ga var 10e minut men aldrig kom. Vadret forandrades och det blev svinkallt. Slutsats - en battre kvall och en taxiresa till 58 Campbell Pde for att somna gott i en varm sang. Sweet as a nut!
Genom Cattis med sina uppsalarötter har vi lärt känna 2 läkare från Linköping som är här och forskar. Erik och Magnus. Och några av deras vänner. Tre år av deras läkarutbildning har snart gått och endast tre kvarstår innan de i vita rockar ska bege sig ut på sjukhusen i Sverige med stetoskåp runt halsen, sprutor i fickorna och en namnskylt där det står AT-läkare. Med andra ord är det halvtid i deras Linköpingsbaserade läkarstudier och detta bör firas. Troligen sätts en sittning upp i Linköping med dunder och brak, men i och med den något obekväma pendlingen mellan Sydney och Linköping, tyckte de att det hellre tog Linköping till Sydney. Så på fredagskvällen fick thairesturangen Crocodile Senior erfara något det aldrig gjort förrut. Svenska läkare med spexiga uppträdanden och över 30 pers från blandade nationaliteter som på långbord ljöd upp i högljudd sång på ett främmande språk. Helan går, Jag har aldrig varit på snusen (HALLELUJA), Till spritbutiken ränner jag och Feta fransyskor som trampar runt i druvor med svettiga fötter och vårtor. Och plötsligt skrek någon ut en fördom om läkare på engelska typ "Cheating with the nurses". Och så sjöngs det igen.
Uppsalalakare spexar
Maria fick en Australiensare till bordet
Cattis hade djupa diskussioner med the host himself (jag satt brevid den andra)
Efter en sittning måste man ha studentikås efterfest och vilket ställe är inte mer passande än Kings Cross? Så på Worldbar med liveband, flera dansgolv och en utmärkt mingel-uteplats träffade vi gamla och nya vänner, samt svingade våra lurviga som Erik så fint uttryckte det.
Sa fortsatte kvallen: Vi traffade Sutherland-Dave i kon in. Erik var super pa att dansa. Kristin traffade en kille fran Perth. Jag hangde med massa randoms. Maria kom vidare till andra rundan. Vi fick danska vanner. Cattis akte hem med Lina som hade halsfluss. Och jag och Kristin stod en halvtimme pa Oxfordstreet kl halv 5 och vantade pa en buss som skulle ga var 10e minut men aldrig kom. Vadret forandrades och det blev svinkallt. Slutsats - en battre kvall och en taxiresa till 58 Campbell Pde for att somna gott i en varm sang. Sweet as a nut!
Thursday, October 14, 2010
Sven lagar pizza i vikingmiljö
Igår var vi på svensk pizzeria här i Australien. Riktig svensk pizza. Man hade kanske kunnat tro att pizza var italiensk och att svenskarna bara tagit deras koncept. Men så är det inte - svensk pizza existerar faktiskt. Köttpizza med bearnaisesås, kebabpizza med svensk kebabsås. PIZZASALLAD! Jag var tvungen att dela två med Peter för att få så mycket av det goda som möjligt och 3 timmar senare var jag fortfarande mätt till svimstadiet.
Denna vecka går i svenskt tecken. Svensk pizza igår, idag är det svensk sittning för läkarna som gått halva tiden i Linköping och mycket svensk realityserie i form av Kungarna på Tylösand. Kanske så att man snart borde bygga en snögubbe i sanden..?
Denna vecka går i svenskt tecken. Svensk pizza igår, idag är det svensk sittning för läkarna som gått halva tiden i Linköping och mycket svensk realityserie i form av Kungarna på Tylösand. Kanske så att man snart borde bygga en snögubbe i sanden..?
Wednesday, October 13, 2010
Handels - en jämförelse
Det sägs ju att man ibland behöver komma bort lite för att uppskatta det man har. Ungefär så kan det vara att göra ett utbyte. I början är man helt hänförd av alla skillnader, allt verkar så spännande, ett nytt sätt att jobba, fler sorters människor, variation på uppgifter, vad folk läser, vad de ska bli (inte riktigt majoritet konsult/investmentbank i London här) och man tycker det är superintressant - på ytan. Sedan börjar man skrapa lite. Att läsa olika utbildningar betyder ju faktiskt också helt olika scheman och tider - därmed omöjligt att mötas upp för att faktiskt göra ett grupparbete face to face, inte via mejl. Att variationen på människor är stor betyder ju också att alla arbetar på väldigt olika sätt, har olika kunskap och har väldigt olika mål. Att läsa 4 kurser samtidigt utan någon som helst samarbete betyder att man kan läsa om samma teorier i 4 kurser och ha stora inlämningar och tentor samma dag. Och då inser man att det kanske inte är så dumt där med en plats där alla är hyfsat homogena, vet vart de vill (åt samma håll), vet hur man ska göra, har samma kunskap och framförallt typ samma schema.
Jag sitter i grupparbetesträsket här nere där det är 5 dagar kvar till inlämning av en 35% stor presentation och min grupp skulle kanske inte klassas som arbetsmyrornas hjältar. Är det för att vi ändå nästan är klara och bara ska finslipa lite? Inte riktigt, snarare precis börjat och ska nu försöka legitimera vad vi hittat på med vår marknadskampanj. Men vi har väl klara direktioner i alla fall? Testa en föreläsare som är jordens största idiot, en seminarielärare som inte får någon info eller har läst teorin i kursen och skriftliga instruktioner som kan betyda 1000 och en natt. Ville bara ge en liten påminnelse om att den skola vi går på - Handels - faktiskt inte är så dum ändå. Det krävdes ju att flyga till andra sidan jorden för att inse detta faktum, men här är det ändå. Men det största jag förstått, det är ju inte utbildningen i sig som är så storslagen hemma. Ganska mycket här hade kunnat implementeras med stor effekt hemma (mindre seminariegrupper fulla av diskussioner, interactiva föreläsningar, bra knytning till verkligheten, närvaropoäng på seminarier för bättre deltagande). Men folket, alla som läser där. Man kan i alla fall lita på att alla gör det de ska och försöker, inte maskar undan till största möjliga mån.
Så jag ville bara säga det - i jämförelse internationellt så har ni fett bra! Och jag saknar väldigt många av er. Också i andra sammanhang än skola!
Jag sitter i grupparbetesträsket här nere där det är 5 dagar kvar till inlämning av en 35% stor presentation och min grupp skulle kanske inte klassas som arbetsmyrornas hjältar. Är det för att vi ändå nästan är klara och bara ska finslipa lite? Inte riktigt, snarare precis börjat och ska nu försöka legitimera vad vi hittat på med vår marknadskampanj. Men vi har väl klara direktioner i alla fall? Testa en föreläsare som är jordens största idiot, en seminarielärare som inte får någon info eller har läst teorin i kursen och skriftliga instruktioner som kan betyda 1000 och en natt. Ville bara ge en liten påminnelse om att den skola vi går på - Handels - faktiskt inte är så dum ändå. Det krävdes ju att flyga till andra sidan jorden för att inse detta faktum, men här är det ändå. Men det största jag förstått, det är ju inte utbildningen i sig som är så storslagen hemma. Ganska mycket här hade kunnat implementeras med stor effekt hemma (mindre seminariegrupper fulla av diskussioner, interactiva föreläsningar, bra knytning till verkligheten, närvaropoäng på seminarier för bättre deltagande). Men folket, alla som läser där. Man kan i alla fall lita på att alla gör det de ska och försöker, inte maskar undan till största möjliga mån.
Så jag ville bara säga det - i jämförelse internationellt så har ni fett bra! Och jag saknar väldigt många av er. Också i andra sammanhang än skola!
Sunday, October 10, 2010
En liten del av paradiset
Så från Brisbane flög vi vidare Proserpine, en liten liten håla cirka en timme utanför vägen till Whitsundays övärld - Arlie Beach! I Airlie spenderade vi en dag, eller egentligen mest en kväll, innan vi gick på the Atlantic Clipper, båten som sedan skulle bli vårt hem för de närmaste 3 dagarna. Kvällen bjöd på backpacker-liv på de enda uteställen som finns i Airlie, hostelbarerna. Vi lyckas dock bli vän med ett helt gäng trädgårdsmästare från resortön Hamilton Island - kontakter som senare skulle bli min räddning när Maria och Cattis flög hem 3 dagar innan mig. Hur som, en utgångskväll med besök på Airlies nattklubbar och många "mate-price" drinkar, eftersom trädgårdsmästarna självklart kände dem i baren.
Dagen efter låg i vid the lagoon - poolen som finns i Airlie eftersom de farliga stinger maneterna i havet kan skicka vem som helst till sjukhus. Och kl 3 steg vi på the Atlantic Clipper! 53 passagerare, 7 crew, en vattenrushkana ner i vattnet, hytter, fulla faciliteter med dusch och toa (tack och lov, vi tog ju till och med med oss hårfön) och massa, massa mat. 3 dagar då vi dök, snorklade, seglade, festade, stannade på Whithaven Beach (ni får googla bilder, när vi var där spöregnade det tyvärr) och bara njöt av det vackra Whitsundays.
Tillbaka i Airlie 3 dagar senare, efter ett morgon-dyk på barriärrevet, checkade vi återigen in på Magnums hostel och lyckades för första gången i Australien få ett dorm med festliga människor och inte bara trötta tyskor som reser ensamma och inte vill vara med på sociala aktiviteter. Här bodde en engelska och amerikanska som gärna delade allt (även min garderob) och 3 av deras engelska killkompisar. Med andra ord - ett perfekt dorm för lite goon-förfester. Första kvällen tillbaka var det avskedsfest med båten. Super eftersom det lyckades tima den enda kväll i veckan crewet var lediga och därmed en bättre fest.
Resten av veckan såg ut att bli i Airlie då alla utflykter till öar och liknande var svindyra (sjukt hur man i en backpackerstad kan ta flera 100 dollar, alltså över 1000 kr för en dag på några öar 30 min bort). Men sedan kom räddningen då vi övertalade en av crewmedlemmarna på båten, Braden, att ta med oss i sin bil på utflykt runt i områdena kring Airlie. Så onsdagen blev en försmak på vår kommande roadtrip till bad i vattenfall, klättring till toppen och trek i djungeln till vattenfallet blev till lugn liten bäck och sedan till den öde Dingo Beach. På vägen fanns mycket ingenting och en och annan påkörd känguru.
Lek på toppen av vattenfallet
På torsdagen åkte maria och cattis hem till sydney medan jag stannade med mike, en kompis från skolan. Men eftersom mike också skulle lämna lördag morgon tog jag tillfället i akt att se lite mer av Whitsundays och åkte på fredagen till Hamilton Island. En helg som insider på ön bjöd på utgång på Bohemian, fisketur (jag fångade en tropisk fisk!! Sweet lip), hotell-frukost och gokartkörning. Helt perfekt avslut på en underbar vecka!
Söndag gick flyget tillbaka, något försenat pga kaos i luftrummet i hela queensland då piloterna här tydligen inte lärt sig flyga i regnstorm. Med vad gjorde 45 min försening för lilla mig som ändå skulle spendera natten på Brisbanes flygplats. Kl 05.00 efter en halvdan natts sömn på en bänk i ankomsthallen flög jag vidare till Sydney och landade 07.30 i den stad jag nu ser som hemma. Under tiden jag varit borta har de ställt om klockan till daylight-savings (sommmartid) så det är en timmes tidsskillnad till queensland men också mycket ljusare på kvällen. Bättre tid för mer grillning! Shrimps on the barbe!
Dagen efter låg i vid the lagoon - poolen som finns i Airlie eftersom de farliga stinger maneterna i havet kan skicka vem som helst till sjukhus. Och kl 3 steg vi på the Atlantic Clipper! 53 passagerare, 7 crew, en vattenrushkana ner i vattnet, hytter, fulla faciliteter med dusch och toa (tack och lov, vi tog ju till och med med oss hårfön) och massa, massa mat. 3 dagar då vi dök, snorklade, seglade, festade, stannade på Whithaven Beach (ni får googla bilder, när vi var där spöregnade det tyvärr) och bara njöt av det vackra Whitsundays.
Tillbaka i Airlie 3 dagar senare, efter ett morgon-dyk på barriärrevet, checkade vi återigen in på Magnums hostel och lyckades för första gången i Australien få ett dorm med festliga människor och inte bara trötta tyskor som reser ensamma och inte vill vara med på sociala aktiviteter. Här bodde en engelska och amerikanska som gärna delade allt (även min garderob) och 3 av deras engelska killkompisar. Med andra ord - ett perfekt dorm för lite goon-förfester. Första kvällen tillbaka var det avskedsfest med båten. Super eftersom det lyckades tima den enda kväll i veckan crewet var lediga och därmed en bättre fest.
Resten av veckan såg ut att bli i Airlie då alla utflykter till öar och liknande var svindyra (sjukt hur man i en backpackerstad kan ta flera 100 dollar, alltså över 1000 kr för en dag på några öar 30 min bort). Men sedan kom räddningen då vi övertalade en av crewmedlemmarna på båten, Braden, att ta med oss i sin bil på utflykt runt i områdena kring Airlie. Så onsdagen blev en försmak på vår kommande roadtrip till bad i vattenfall, klättring till toppen och trek i djungeln till vattenfallet blev till lugn liten bäck och sedan till den öde Dingo Beach. På vägen fanns mycket ingenting och en och annan påkörd känguru.
Lek på toppen av vattenfallet
På torsdagen åkte maria och cattis hem till sydney medan jag stannade med mike, en kompis från skolan. Men eftersom mike också skulle lämna lördag morgon tog jag tillfället i akt att se lite mer av Whitsundays och åkte på fredagen till Hamilton Island. En helg som insider på ön bjöd på utgång på Bohemian, fisketur (jag fångade en tropisk fisk!! Sweet lip), hotell-frukost och gokartkörning. Helt perfekt avslut på en underbar vecka!
Söndag gick flyget tillbaka, något försenat pga kaos i luftrummet i hela queensland då piloterna här tydligen inte lärt sig flyga i regnstorm. Med vad gjorde 45 min försening för lilla mig som ändå skulle spendera natten på Brisbanes flygplats. Kl 05.00 efter en halvdan natts sömn på en bänk i ankomsthallen flög jag vidare till Sydney och landade 07.30 i den stad jag nu ser som hemma. Under tiden jag varit borta har de ställt om klockan till daylight-savings (sommmartid) så det är en timmes tidsskillnad till queensland men också mycket ljusare på kvällen. Bättre tid för mer grillning! Shrimps on the barbe!
Wednesday, October 6, 2010
Hemmaspa
Vi har också sysslat med hemmaspa här i Bondi. Tror det endast krävs lite mer träning, sedan kan vi nog till och med ta betalt för det. Jag fick bli försökskanin att färga ögonfransarna.
Som sagt, kanske bara krävs lite mer träning..
Som sagt, kanske bara krävs lite mer träning..
Tuesday, October 5, 2010
På spåret
Okej, jag måste ju bli en bättre bloggare. Var precis inne och läste Marias blogg, och shit, hon skriver ju fler inlägg på en dag än jag gör per månad. Så ska försöka jobba på det där. Men det är lite svårt när jag konstant ligger efter. Så jag får väl försöka catcha upp lite först så ska vi se hur det går. Bloggdrottning nästa? Ja, då kanske jag skulle slippa välja vad jag ska syssla med nästa år i alla fall. Var inne och tittade på kurser på Uppsala Uni vad man kan läsa nästa termin. Och, OJ, vad mycket skit man kan läsa. Jag menar färoiska? Dinosariekunskap? Hur många läser det?
Hur som helst, vi har ju precis kommit hem från SPRING BREAK! 10 dagar i Queenslands Whitsundays. Segling, snorkling, dykning, vattenfall, öde stränder, paradisöar och Airlie Beach, jordens backpackerstad. Hur kan man inte längta tillbaka lite?
Resan började med ett nattåg till Brisbane. Maria och Cattis (som inte lika världsvant har rest över 5 dygn med tåg) tyckte 14 timmar sittande på tåg kändes långt så innan resande laddade vi upp med Subways footlong Pizza sub (såklart), kakor, frukt och choklad. På tåget fick vi vår första riktiga insikt om hur tjocka människor i det här landet egentligen är. Det är heelt sjukt. Roligast var helan och halvan bakom oss - världens minsta tant med grått hår och smal som en sticka brevid jordens största dam med kroppdelar som vällde ut på alla håll och kanter. Säkert 4 ggr större än den lilla tanten. Haha. De 14 timmarna flöt faktiskt på ganska snabbt när alla 3 fick 2 säten för sig själv så man kunde ligga i fosterställning. Eller ja, min andra halva togs ifrån mig vid kl 3 när en kille skulle gå på tåget mitt i natten och självklart sitta brevid mig. Fast jag ska kanske inte säga så mycket eftersom jag tagit hans plats från första början. Och snart vaknade vi upp i brisbane. Kl 06.30 rullade tåget in och så var det dags att upptäcka brisbane! Jag och Maria poserar vid floden som verkar finnas i alla städer förutom Sydney.
En pool att bada i för de som inte vill ge sig ner i floden. Uppmärksamma att de har livräddar vid poolen - flera stycken!!
Vid poolen fick det bli frukost - PANNKAKAOR! Mysigt cafe där man kunde sitta och titta på alla (?) som bada och livräddarnas stressiga vardag.
Eftersom natten på tåget kanske inte varit bäst ändå kändes det lägligt att efter frukost gå och vila i en park. Här fanns det ödlor.
Dagen fortskrev sedan men lite klänningsshopping, lunch på Vapiano (ja, det finns tydligen i Australien också, men vi har inte hittat någon i Sydney. Brisbane är kanske lite mer hippt ändå) och sedan gav vi oss iväg till flygplatsen för att flyga vidare till resans egentliga destination - The Whitsundays!
Men nu är det onsdag kväll, klockan är halv 8 och det kan ju endast betyda en sak - BEACH ROAD HOTEL! Och förfesten börjar i det blå grannhuset hos Lina och Sanna med ost, kex och vin. Javisst, sofistikerat ska det vara! Så berättelsen om the whitsundays får fortsätta en annan gång..
Hur som helst, vi har ju precis kommit hem från SPRING BREAK! 10 dagar i Queenslands Whitsundays. Segling, snorkling, dykning, vattenfall, öde stränder, paradisöar och Airlie Beach, jordens backpackerstad. Hur kan man inte längta tillbaka lite?
Resan började med ett nattåg till Brisbane. Maria och Cattis (som inte lika världsvant har rest över 5 dygn med tåg) tyckte 14 timmar sittande på tåg kändes långt så innan resande laddade vi upp med Subways footlong Pizza sub (såklart), kakor, frukt och choklad. På tåget fick vi vår första riktiga insikt om hur tjocka människor i det här landet egentligen är. Det är heelt sjukt. Roligast var helan och halvan bakom oss - världens minsta tant med grått hår och smal som en sticka brevid jordens största dam med kroppdelar som vällde ut på alla håll och kanter. Säkert 4 ggr större än den lilla tanten. Haha. De 14 timmarna flöt faktiskt på ganska snabbt när alla 3 fick 2 säten för sig själv så man kunde ligga i fosterställning. Eller ja, min andra halva togs ifrån mig vid kl 3 när en kille skulle gå på tåget mitt i natten och självklart sitta brevid mig. Fast jag ska kanske inte säga så mycket eftersom jag tagit hans plats från första början. Och snart vaknade vi upp i brisbane. Kl 06.30 rullade tåget in och så var det dags att upptäcka brisbane! Jag och Maria poserar vid floden som verkar finnas i alla städer förutom Sydney.
En pool att bada i för de som inte vill ge sig ner i floden. Uppmärksamma att de har livräddar vid poolen - flera stycken!!
Vid poolen fick det bli frukost - PANNKAKAOR! Mysigt cafe där man kunde sitta och titta på alla (?) som bada och livräddarnas stressiga vardag.
Eftersom natten på tåget kanske inte varit bäst ändå kändes det lägligt att efter frukost gå och vila i en park. Här fanns det ödlor.
Dagen fortskrev sedan men lite klänningsshopping, lunch på Vapiano (ja, det finns tydligen i Australien också, men vi har inte hittat någon i Sydney. Brisbane är kanske lite mer hippt ändå) och sedan gav vi oss iväg till flygplatsen för att flyga vidare till resans egentliga destination - The Whitsundays!
Men nu är det onsdag kväll, klockan är halv 8 och det kan ju endast betyda en sak - BEACH ROAD HOTEL! Och förfesten börjar i det blå grannhuset hos Lina och Sanna med ost, kex och vin. Javisst, sofistikerat ska det vara! Så berättelsen om the whitsundays får fortsätta en annan gång..
Wednesday, September 22, 2010
WELCOME TO OUR CRIB
Sa det kanske ar dags att ni far lite inblick i hur vi verkligen har det har nere. Helt enkelt: welcome to our crib!
In genom dorren mots man av hallen och husets finaste tillgang - SURFBRADOR!
Tittar man till hoger hittar man koket, dar kylen alltid ar full av morotter och skapen med pasta och tonfisk (forutom Cattis hylla som mest upptas av notter)
Vidare genom hallen in till vardagsrummet, dar rosa blommor pryder vaggarna tillsammans mexicanhattar och snostjarnor vi sjalva ordnat. Utanfor fonstret finns ett avokadotrad som snart ska bara frukt och en papegoja som aldrig ar tyst.
I Cattis sang hittar vi idag Maria
Och mittemot ligger mitt och Kristins krypin (aven kallat lagenhetens extrarum av Maria och Cattis som tycker att det aldrig ar dar. De har beslagtagit den storsta spegeln med bast ljus sa i deras rum hanger vi alltid vid kladvalstider)
En fin toalett i mitten dar allt fran handtvattning till vatdrakts-torkning till ogonfransfargning haller hus
Och thats about is. En sot liten 3a. Men som pa alla visningar har vi ju sjalvklart stadat fint och putsat porslinet. Med eftersom den inte ar till salu tankte jag att det ar lika bra att ni ocksa far se hur det verkligen ser ut - bebott liksom.
Sa detta ar alltsa sa: Maria har sin rosa troja, soffbordet ar overrost av saker mellan himmel och jord. Den klassiska goon-boxen vittnar om att det varit helg eller en battre vardagskvall dagen innan.
Nu ska jag bara avsluta en uppgift i financial accounting (the relevance of compulsory disclosures - fantastiskt) och sen bar det av till WHITSUNDAYS. Natttaget rullar 16.12 fran centralen, framme 06.30 i Brisbane, en halv dag av sightseeing och sedan STRAND OCH SOL! Och en liten seglingstur pa barriarrevet.. Kan livet bli battre!?
In genom dorren mots man av hallen och husets finaste tillgang - SURFBRADOR!
Tittar man till hoger hittar man koket, dar kylen alltid ar full av morotter och skapen med pasta och tonfisk (forutom Cattis hylla som mest upptas av notter)
Vidare genom hallen in till vardagsrummet, dar rosa blommor pryder vaggarna tillsammans mexicanhattar och snostjarnor vi sjalva ordnat. Utanfor fonstret finns ett avokadotrad som snart ska bara frukt och en papegoja som aldrig ar tyst.
I Cattis sang hittar vi idag Maria
Och mittemot ligger mitt och Kristins krypin (aven kallat lagenhetens extrarum av Maria och Cattis som tycker att det aldrig ar dar. De har beslagtagit den storsta spegeln med bast ljus sa i deras rum hanger vi alltid vid kladvalstider)
En fin toalett i mitten dar allt fran handtvattning till vatdrakts-torkning till ogonfransfargning haller hus
Och thats about is. En sot liten 3a. Men som pa alla visningar har vi ju sjalvklart stadat fint och putsat porslinet. Med eftersom den inte ar till salu tankte jag att det ar lika bra att ni ocksa far se hur det verkligen ser ut - bebott liksom.
Sa detta ar alltsa sa: Maria har sin rosa troja, soffbordet ar overrost av saker mellan himmel och jord. Den klassiska goon-boxen vittnar om att det varit helg eller en battre vardagskvall dagen innan.
Nu ska jag bara avsluta en uppgift i financial accounting (the relevance of compulsory disclosures - fantastiskt) och sen bar det av till WHITSUNDAYS. Natttaget rullar 16.12 fran centralen, framme 06.30 i Brisbane, en halv dag av sightseeing och sedan STRAND OCH SOL! Och en liten seglingstur pa barriarrevet.. Kan livet bli battre!?
Subscribe to:
Posts (Atom)