En ny upplevelse: hoppa ut ur ett flygplan på över 4000 meters höjd

Jag och Norge har ju bott tillsammans i samma rum i 4, snart 5 månader. Och när man bor tillsammans vill man ju uppleva saker tillsammans. För att ha något att prata om på kvällen när man ska sova liksom. Eller bara hela tiden, överallt, vad man än gör. Så blir det i alla fall om man beslutar sig för att hoppa fallskärm över världens största sandö. Hur vackert som helst uppifrån.

Efter de andra åkt var vi ju tvungna att återfå glädjen i vardagen. Första dagen chillade vi bara på stranden då solen strålade och man tydligen i princip får en hel strand för sig själv i Hervey Bay. Med andra ord perfekt tillfälle för lite topless-tanning. Man vill ju inte se ut som man har bikini på sig även i duschen liksom. En jättehärlig dag som vi verkligen behövde för att lite smälta allt kul vi faktiskt haft det här halvåret och på resan med de andra. Alla kvällar ute, alla utflykter, äventyr, strandmys, upptäcktsfärder. Behövligt att ladda batterierna lite.

Andra dagen var vi mer utvilade (eftersom Hervey är en ganska lugn stad blev de faktskt också ganska lugna kvällar). Tvyärr täcktes hilmen av moln men chilla, tvätta, skicka hem grejer och träna är också skoj. Men mitt i allt fix insisterar Kristin på att vi borde kolla upp fallskärmshoppning. Snäll och medgörlig som jag alltid är (eller?) följde jag självklart med och några minuter senare hade vi bokat in oss dagen efter. 14000 ft, 65 sekunders fritt fall, maxhastighet på över 200 km/h. Klockan 12 nästa dag.

Ingen av oss förstod nog vad vi faktiskt gett oss in i. Kristin fick lite panik redan efter vi betalat. Jag (lite trögare) fattade inte förrän vi gick från stranden för att byta om till hoppkläder. Hoppa ut ur ett flygplan?? Hur tänker man då??

Vi blev hämtade av våra tandemhoppare kl 12 och ett par som precis hoppat. Paret som just hoppat var helt lyriska och skulle lätt göra det igen. Kändes bra. Fallskärmskillarna satt i bilen med redan utvecklade fallskärmar. En flintskallig knäppis (Dan) med supersnabba glasögen i pannan. Kristin fick honom. Jag fick en gift pappa (Pete)som hade komplex över sitt tunna hår och hade därför mössa när han hoppade. Men han älskade sitt liv, sin fru och son, vilket kändes bra! Till flygplatsen, hälsa och krama piloten (jag gillar ju piloter), se på när de vecklade in fallskärmarna igen och få kläder och sele. Samtidigt spelades videor på paret som nyss hoppat. De såg jätteroliga ut.

Piloten


Dan packar ihop en fallskärm


Jag får sele påklädd


Upp i världens minsta plan. Helt seriöst. Det fick precis plats jag, Kristin, de 2 instruktörerna och piloten. Och då satt vi ändå i killarnas knä. Men vilken utsikt sen! Ö ver Frasers kust, se Moon Point, sanddynerna i vattnet som färgar havet i olika underbara nyanser av blått. Små öar, Frasers öken, Lake McKackenzy och havet skapade tillsammans en oslagbar utsikt från planet. En mýsig tur. Tills piloten saktade in, Pete ryckte upp dörren så hård vind slet tag i oss och avlägsen mark långt nedanför blottades. Ett ben ut, andra benet, korsa armarna, redo? Okej! Kullerbytta, banan, titta upp, andas, knack på axlen, ut med armarna och FLYG! Ljudet var öronbedövande i fritt fall men efter 1 minut som kändes om 15sek öppnade Pete fallskärmen, det ryckte till och vi ändrade kroppsriktning från fågellik till att hänga med benen nedåt och åka runt som vi ville. Öva landningsposition, försöka fånga Kristin och Dans skugga och sen fick jag testa att styra fallskärmen. Dra i armarna, runt runt, rakt, stanna upp. Som att åka karusell. Tydliegn var vi i luften typ 10 min. Det kändes inte som det. Men landningsdags. Postion! Benen rakt ut från kroppen vinkelrätt och en snygg sittande beachlandning, Tills Kristin och Dan kom och näst intill krashade in i oss. Haha.

Vi och våra instruktörer


Sjukaste känslan någonsin. Vi hoppade ut ur ett plan. Fritt fall var superläskigt men coolt. Fallskärmsdelen bara hur kul som helst. Definitivt någonting vi båda skulle kunna göra igen..