Okej, Australien är helt underbart på många sätt. Men 2 saker behöver de verkligen styra upp. Sina väderförutspåelser och sin infrastruktur. Vi hade planerat allt perfekt. Lämna Hervey Bay 10e. 2 eller 3 dagar i 1770 beroende på hur soft det skulle vara. Eventuellt stopp i Rockhampton (som vi sedan blev rekommenderade att verkligen inte göra). Vara i Mackay 13e på kvällen för att Kristin och Cattis skulle hinna med sitt flyg tillbaka till Sydney den 14e på dagen. En fläckfri plan. Tills det börjar regna i Australien. För det är såhär att när det regnar i Australien är det inte riktigt som när det regnar i Sverige. När det regnar i Australien tror man på riktigt himlen öppnat sig och halva atmosfären ramlat in. på en minut i regnet är det som att man har duschat. Praktiskt om man tränar eller hoppar hopprep (man kan inte skilja regnvatten från svett) men mindre praktiskt om man måste lämna en stad ett visst datum. Speciellt om en dags regn betyder att floden vid den enda vägen ut ur staden höjs med över 4 meter och vägarna stängs för all trafik. Speciellt om man ska åka en buss som inte har resurser för att lösa detta (inte ens resa sig över vattnet på någon vänster och ta sig igenom på det sättet). Då är man ganska fången där man är.
Det regnade hela söndagen. Bussen på söndagskvällen ställdes in. Alex och Fredrik blev kvar med risk att missa sin båt i Whitsundays på tisdagen. Vi skulle åka på måndagskvällen.
På måndag morgon vaknade vi till sol. Woho tänkte vi direkt, då har vägarna säkert torkat upp. Vi hade blivit tillsagda att även om översvämmning sker lätt torkar den också snabbt och det borde alltså fixa sig. Tills vi började få nyheter om Greyhound. Vägarna var fortfarande stängda. Bussen ställs troligen in. Vad skulle vi göra då? Boka om flyg? Kristin ska ju till HongKong för att åka tillbaka till Norge. Chartra ett plan till Mackay? 500 dollar per pers UTAN packning. Ta tåget? Går inte eftersom översvämningen är på vägen till tågstationen. Båt? Finns inte.
Efter många förslag kom de på en buss som kanske skulle gå. Premium-bussen som aldrig kom in i 1770 utan gick på stora vägen utanför dit översvämningen inte nått. 80 dollar senare var den bokad. Vid midnatt skulle vi åka. Allting ordnat, allting gott tänkte vi och gick glatt till stranden och BBQ på kvällen. Vår shuttlebuss kom och hämtade oss från BBQen och glada i hågen sjöng vi högt julsånger (det var lucia-kvällen). Tills busschauffören John berättar att det inte är säkert att vi kommer till bussen för vägen är fortfarande stängd. Vi åker trots det in på den stängda vägen och John säger att här slutar hans försäkring gälla. Helt bäckmörkt, vi ensamma på vägen, de enda ljus är de från bussens strålkastare rusar vi fram. Alla 5 har allt korsat (cross your fingers = håll tummarna), fingrar, armar, ben, tår om man kan, tunga och håller tummarna. Vi kommer till ena Flooding skylt efter den andra och får ont i magen varje gång vägen går nedåt. Fyllde med adrenalin nu jublar vi när John säger att vi tagit oss förbi ett av de värsta ställena. Torr väg. Men några fler att korsa.
Efter totalt en skräckfylld tur på kanske 30 minut har vi tagit oss förbi det sista översvämningsriskerade stället och jublar alla igen. Nu ska vi bara hinna med bussen! Den kommer fläckfritt efter 10 min väntan, visar sig vara nästintill tom så vi alla kan få 2 säten var. Lyckan är total! Nästa morgon rullar vi in i Mackay, säkra på att alla kommer hinna med sina respektive plan. Solen strålar och en varm förmiddag väntar. Frukost och total lycka!
No comments:
Post a Comment