Nu sitter jag alltså på bussen från Surfers Paradise till Brisbane. Två dagar och en natt har spenderats i vad som skulle vara Australiens Miami. Party capital of Australia. En stad som aldrig sover och där husen når till himlen. Vid första anblick såg det helt fantastiskt ut -milslång vit sandstrand så långt ögat räckte åt båda håll, enorma hotellkomplex och höghus, gator späckade med shopping och mat samt ett parisehjul och andra häftga utsmyckningar. Vi spenderade dagen på stranden, gick lite i affärer, köpte en bysdress och gick till vårt mysiga (?)20personersdorm och fixade oss inför kvällen. De var när vi gick ut vi såg dem. Små, många, överallt och utan att kunna fly ifrån dem. Schoolisarna. Fylla, alldeles för lättklädda 17-18åringar som bara kommit till Surfers för en sak - festa så mycket som möjligt och djura så mycket som möjligt. Hade vi trott att Byron var illa hade vi inte ens sett början. Efter en 10 dollar biff till middag på en irlänsk bar de flesta småbarn inte än hittat (alltså med andra ord en oas) försökte vi oss ändå på att gå till en bar. Helt fel. Staden hade säkart kunna vara en fantastisk feststad i vanliga fall men nu -no no. Vi gladde oss otroligt att vi inte gått på försäjningen av club-rundor som en tjej försökt sälja på oss tidigare och tog istället första taxi från Surfers till förorten Broadbeach. Taxichaffören - likt oss - var förfärad över alla barn på gatorna men berättade att det bara blir värre - det var inte ens fulla än. Trots att de sprang runt utan skor, red på varandras axlar och sjöng högt.
Broadbeach var mer i vår smak. Mysigt, fortfarande med Miami-känsla men nu utan hets och småungar. En bar med live-musik, en runda på alla klubbar och barer vi rekommenderats men trots det en tidig kväll. Vi ville spara oss till en bättre utgång i Brisbane där MIchael och hans vänner lovat att guide oss genom stadens nattliv.
På vägen hem tog vi oss åter en promenad för att titta på barnen och oj vad glada vi var att vi endast tagit en natt i Surfers. Kände att vi inte ens gjort oss förtjänt av t-shirten "I survived Schoolies 2010" för det gjorde vi ju inte - vi dog och rymde. Tack och lov!
Dag 2 gick vi åter till stranden, fick lite sol, försökte bättra på brännan men jag tror jag nått någon slags maxgräns eller mättnad. Nu solar jag bara för att hålla kvar den gyllenbryna färgen och få till den här permanenta brännen Irding berättat uppstår i Australien. Om Surfers Paradise verkligen var ett paradis för surfare kan vi inte säkert säga eftersom vi inte surfade själva. Men av vågorna att döma - herregud jag har aldrig sett något liknande. Om man faktiskt kunnat ta stora vågor och ställa sig upp hade det säkert varit underbart. Vi nöjde oss med att bada till midjan och ändå bli omkullslagna i de starka strömmarna. Väldigt kul dock! En fruktinhandling på Woolworth och sen till busstationen för att gå på 20-i-2-bussen mot Brisbane. Där vi nu sitter. Förresten har vi hört att det är 10 minus och snö hemma. Känns då helt okej att ha 1 månad och 10 dagar kvar av högsommar och sol :) På nästa bussfärd skriver jag om Brisbane!
No comments:
Post a Comment