Och så var hon bara en

Woho! Har fått hjälp av en flygvärdinna med att hitta ett eluttag så nu sitter jag på golvet på Cairns internationella flygplats i mina backpackerkläder som högst troligen kommer att kastas inom en snar framtid och njuter av att återigen ha el. McDonalds får tydligen inte ha eluttag vilket betyder att jag hela morgonen varit själv i Cairns. Datorn dött. Mobilen dött (och laddaren kvar i 1770, oops) och utan att veta hur jag skulle ta mig till flygplatsen. Men nu är jag i alla fall här och ska berätta om vad jag sysslat med sedan den vackra flaggskeppstrion splittrats för att ge sig iväg på egna äventyr.

Efter att ha överlevt översvämmade vägar och lyckats bli de första som lämnade 1770 sedan regnet kom kom vi fram till Mackay kl 7 på morgonen. Jag hade 12 timmar att fördriva i staden, de andra 4. Vad ska man göra en solig dag? Lagunen!! På en skylt stod att solens styrka var extremt hög med en bränningstid på 6 min. Och det kändes när vi låg på saronger och handdukar i gräset. Många bad i poolen. Fram till kl 11 chillade vi i solen, förbättrade brännan och förde över bilder. Men så plötsligt var det dags för de andra att gå. Att bege sig till ett flyg som jag inte skulle med. Konstigt. Oplanerade som vi är tog det självklart lite lång tid med fotoöverföringen och så fort det var klar var det dags för tjejerna att springa. Puss och kram och helt plötsligt var jag själv. Ganska skönt den första kvarten faktiskt. Känna solens värme på kroppen, ta ett bad, läsa lite. Men efter typ 20 kom jag på mig själv med att vara väldigt tyst (antagligen för att jag inte hade någon att prata med) och sakna de andras sällskap. Och så fortskred dagen, sola, bada, läsa, vara tyst. Tills jag tog mig ifrån lagunen, missuppfattade en liten flickas fråga i duschrummet, köpte engångskamera för att ersätta min kamera som inte längre vill godta batteriet och gick till McDonalds för lite välbehövd internettid. En Subways på det och mot Greyhoundbussen som skulle vara mitt hem för natten och ta mig till Cairns.

Det som är med att vara ensam är det här med att vara tyst. I 5 månader har jag i princip aldrig varit själv, inte ens när jag sovit, om jag inte aktivt gått ut för att vara själv. Nu är det inte längre så. Men det är också ganska skönt. Snart kommer ju Beata och Kalle och då får jag sällskap hela tiden igen. Tills dess ska jag upptäcka vad Darwin har att erbjuda. Förutom krokodiler. Sprang på Carro Mannestål och hennes kompis Kajsa här på flygplasten nyss. De var på väg till Nya Zeeland men berättade att Darwin har fler krokodiler än människor. Hoppas helt enkelt att det är väldigt glesbefolkat! Nu lyfter jag strax! Tjoooo