Vi har tvingats planera om igen. Vädret har ju verkligen inte varit med oss i det sista. Det har faktiskt regnat nonstop sedan Beata och Kalle kom. Ändå har vi flugit från Cairns till Brisbane och kört ned en bit mot kusten. Ändå - nonstop regn.
Den senaste omplaneringen är nyår. Byron var helt fullbokat så det gick liksom inte att vara där. Plus att det ska regna 3 dagar till oavbrutet. Vår nya plan är därför Sydney! Sydney på nyår är ju något man ska ha gjort i sin livstid. Det och New York - fast NY får bli ett annat år. Så alltså nyår i Sydney. Enda problemet där är bara boende. Men vi tänker att det löser sig. I Sydney känner jag i alla fall lite mer folk.
Men när vi åkte igenom och förbi Byron blev allt så sentimentalt. Jag har ju från början tänkt att vi skulle fira nyår där. Även när vi var där med tjejerna och det var schoolis övreallt tänkte ja "det gör inget för jag ska ju ändå tillbaka och får se hur det verkligen är". Det får jag ju inte längre. Vi har redan lämnat och är på väg nedåt. Dagens destination - åtminstone Coffs Harbour. Men när vi lämnade Byron - där Team Scandinavia i stort började vår resa kändes det som att jag lämnade något kärt bakom mig. Jag blev liksom påmind om allt kul vi gjort där tidigare och hur det inte längre är. Vet inte riktigt, men fick bara en sådan ledsam känsla. Vad jag vill säga är nog att jag saknar Kristin, Cattis, Maria, Ida och Fia. Och på något sätt kanske jag ändå är glad att vi inte kommer stanna på samma ställen som vi gjort. Då får vi alla ha kvar våra minnen orörda tillsammans! Puss flickor
Thursday, December 30, 2010
Brisbane - lyckan vänder?
Så vi flydde Cairns massiva, ostoppbara regnoväder för sydligare breddgrader och vad möts vi av i Brisbane - REGN! Trist. Men vi har ju i alla fall lyckats ta oss hit, trots aningen tidsbrist för att hinna med flyget. Men som mannen i incheckningen sa "Vaddå, ni har ju hela 10 minuter till godo". Ja, precis, pappas flickor.. Eller?
Det visade sig att jukdagen är någon slags helig dag då allt är stängt och resturanger endast får sälja alkohol i kombination med mat. Så vi tog ett försenat julfirande (allt verkar ju lite försenat just nu) och festade loss med jullunchsbuffe på hostelet, julpromenad genom Brisbane och julmiddag på en fin resturang. Gott!
Annandag jul, boxing day, regn. Kalle och Beata gick på Australian Zoo medan jag stannade i stan med Herr Schön - En modern svensk ekonomisk historia. Subways, Glorias, Zasaffas. Caféplugg. Iofs rätt mysigt att plugga med en god kaffe när regnet öser ner utanför fönstret.
På kvällen tvingas vi ändra våra planer igen. Kollade upp boende i Byron på nyår och ALLT är fullt! Ny plan - Sydney på nyår. Men boende?? Det får bli ett senare problem. För att fira vår nya plan och framförallt fly hostelets backpacker-bar som inte var helt i Kalles och Beatas stil gick vi till casinot. Kanske är det nu lyckan vänder. På en spelautomat och på roulettbordet lyckades jag 4 dubbla mina pengar. KA-TCHING! En hostelnatt kirrad!
Det visade sig att jukdagen är någon slags helig dag då allt är stängt och resturanger endast får sälja alkohol i kombination med mat. Så vi tog ett försenat julfirande (allt verkar ju lite försenat just nu) och festade loss med jullunchsbuffe på hostelet, julpromenad genom Brisbane och julmiddag på en fin resturang. Gott!
Annandag jul, boxing day, regn. Kalle och Beata gick på Australian Zoo medan jag stannade i stan med Herr Schön - En modern svensk ekonomisk historia. Subways, Glorias, Zasaffas. Caféplugg. Iofs rätt mysigt att plugga med en god kaffe när regnet öser ner utanför fönstret.
På kvällen tvingas vi ändra våra planer igen. Kollade upp boende i Byron på nyår och ALLT är fullt! Ny plan - Sydney på nyår. Men boende?? Det får bli ett senare problem. För att fira vår nya plan och framförallt fly hostelets backpacker-bar som inte var helt i Kalles och Beatas stil gick vi till casinot. Kanske är det nu lyckan vänder. På en spelautomat och på roulettbordet lyckades jag 4 dubbla mina pengar. KA-TCHING! En hostelnatt kirrad!
Brisbane - lyckan vänder?
Så vi flydde Cairns massiva, ostoppbara regnoväder för sydligare breddgrader och vad möts vi av i Brisbane - REGN! Trist. Men vi har ju i alla fall lyckats ta oss hit, trots aningen tidsbrist för att hinna med flyget. Men som mannen i incheckningen sa "Vaddå, ni har ju hela 10 minuter till godo". Ja, precis, pappas flickor.. Eller?
Det visade sig att jukdagen är någon slags helig dag då allt är stängt och resturanger endast får sälja alkohol i kombination med mat. Så vi tog ett försenat julfirande (allt verkar ju lite försenat just nu) och festade loss med jullunchsbuffe på hostelet, julpromenad genom Brisbane och julmiddag på en fin resturang. Gott!
Annandag jul, boxing day, regn. Kalle och Beata gick på Australian Zoo medan jag stannade i stan med Herr Schön - En modern svensk ekonomisk historia. Subways, Glorias, Zasaffas. Caféplugg. Iofs rätt mysigt att plugga med en god kaffe när regnet öser ner utanför fönstret.
På kvällen tvingas vi ändra våra planer igen. Kollade upp boende i Byron på nyår och ALLT är fullt! Ny plan - Sydney på nyår. Men boende?? Det får bli ett senare problem. För att fira vår nya plan och framförallt fly hostelets backpacker-bar som inte var helt i Kalles och Beatas stil gick vi till casinot. Kanske är det nu lyckan vänder. På en spelautomat och på roulettbordet lyckades jag 4 dubbla mina pengar. KA-TCHING! En hostelnatt kirrad!
Det visade sig att jukdagen är någon slags helig dag då allt är stängt och resturanger endast får sälja alkohol i kombination med mat. Så vi tog ett försenat julfirande (allt verkar ju lite försenat just nu) och festade loss med jullunchsbuffe på hostelet, julpromenad genom Brisbane och julmiddag på en fin resturang. Gott!
Annandag jul, boxing day, regn. Kalle och Beata gick på Australian Zoo medan jag stannade i stan med Herr Schön - En modern svensk ekonomisk historia. Subways, Glorias, Zasaffas. Caféplugg. Iofs rätt mysigt att plugga med en god kaffe när regnet öser ner utanför fönstret.
På kvällen tvingas vi ändra våra planer igen. Kollade upp boende i Byron på nyår och ALLT är fullt! Ny plan - Sydney på nyår. Men boende?? Det får bli ett senare problem. För att fira vår nya plan och framförallt fly hostelets backpacker-bar som inte var helt i Kalles och Beatas stil gick vi till casinot. Kanske är det nu lyckan vänder. På en spelautomat och på roulettbordet lyckades jag 4 dubbla mina pengar. KA-TCHING! En hostelnatt kirrad!
Mellan regnskogens stryparträd och havets sjögurkor
Så dan före dopparedan skulle istället för framför en skinkgryta (som vi ändå hade stått där) spenderas i regnskogen norr om Cairns. Vi hämtades tidigt, tidigt (7.30) av guiden Bill som visade sig vara en av de bästa guider jag haft i Australien. Första stoppet krokodilkryssning på den översvämmad daintree-floden. Vi såg flera trädormar vid sidorna, coola träd och en och annan bird of prey. Tvyärr inga krokdiler då alla begett sig högre upp på bankerna tack vare den höjda vattennivån. Men bra för dem, de är tydligen på jakt efter mat de annars inte kommer åt.
Nästa stopp var regnskogen när vi fick gå runt bland flera 100 år gamla träd och växter. Äver 1800 sorters växter varav 800 olika träd i denna regnskog som är världens äldsta. Över 150 miljoner år, med samma växter som idag. Rätt sjukt. Strypträd, träd som kunde riva sönder både kläder och hud, träd som fungerade som trumma och krigredskapsreserv, träd som stått där redan när Captian Cook upptäckte Australien. En brun råtta och lite spindlar.
Hela turen var hur bra som helst. På grund av regnet hade Mossman Gorge gått över i en vild fors osm guiden blev alldeles lyrisk över att kunna rafta i. Utsiktplats. Port Douglas idyll med dess långa strand och mysiga små butiker.
Julafton. Något kontrastrik mot den mor och far upplevde hemma. Ingen snö, ingen kyla, ingen julskinka, inga klappar. Men istället tropiskt regn, båttur, dykning och upplevelser. Vi kanske inte lyckades pricka in den bästa dagen någonsin, men storm och ösregn, men under ytan var världen stilla, tyst och underbart vacker. Det är det bästa med att dyka, man kommer helt in i en annan värld. Med dyk-buddie Ollie gjorde jag 3 dyk under dagen såg sköldpaddor, höll i sjögurkor, kände på jättesnäckor coh såg massa fint korall och coola fiskar.
På kvällen skulle vi ju åka vidare, mot Townsville och Magnetic Island. På grund av oupphörligt regn tvingades vi dock ändra våra planer. Vägarna översvämmade på obestämd tid (IGEN!) och vi såg snabbt till att skaffa oss flygbiljetter därifrån. Brisbane nästa!
Nästa stopp var regnskogen när vi fick gå runt bland flera 100 år gamla träd och växter. Äver 1800 sorters växter varav 800 olika träd i denna regnskog som är världens äldsta. Över 150 miljoner år, med samma växter som idag. Rätt sjukt. Strypträd, träd som kunde riva sönder både kläder och hud, träd som fungerade som trumma och krigredskapsreserv, träd som stått där redan när Captian Cook upptäckte Australien. En brun råtta och lite spindlar.
Hela turen var hur bra som helst. På grund av regnet hade Mossman Gorge gått över i en vild fors osm guiden blev alldeles lyrisk över att kunna rafta i. Utsiktplats. Port Douglas idyll med dess långa strand och mysiga små butiker.
Julafton. Något kontrastrik mot den mor och far upplevde hemma. Ingen snö, ingen kyla, ingen julskinka, inga klappar. Men istället tropiskt regn, båttur, dykning och upplevelser. Vi kanske inte lyckades pricka in den bästa dagen någonsin, men storm och ösregn, men under ytan var världen stilla, tyst och underbart vacker. Det är det bästa med att dyka, man kommer helt in i en annan värld. Med dyk-buddie Ollie gjorde jag 3 dyk under dagen såg sköldpaddor, höll i sjögurkor, kände på jättesnäckor coh såg massa fint korall och coola fiskar.
På kvällen skulle vi ju åka vidare, mot Townsville och Magnetic Island. På grund av oupphörligt regn tvingades vi dock ändra våra planer. Vägarna översvämmade på obestämd tid (IGEN!) och vi såg snabbt till att skaffa oss flygbiljetter därifrån. Brisbane nästa!
Syster på besök!
Efter en vecka på egen hand, 3 dagar förlängt pga av ett något olägligt snöoväder över Europa, lyckades Kalle och Beata anlända till Cairns. Trots standbybiljetter från Stockholm, en heldag i Bankok och ett missat flyg i Sydney. Några timmars häng vid poolen för att börja bygga lite bränna innan det var dags att boka turer och resor för våra 3 veckor tillsammans. 23e dec djungeltur till Cape Tribulation, Great Barrier Reef på julafton och så åka vidare till Townsville på kvällen 24e. Bra plan! Då kunde vi gå ut och fira min födelsedag lite försenat.
Vi började med en drink vid the waterfront i hamnen. Lite finare kvarter än jag med mina backpacker-vanor hittills besökt i Cairns. Hade kunnat vara en underbar solnedgång tänkte vi, men tvyärr dolde svarta moln himlen. Fast sen kom vi på att solen ändå går ner i väst, så man ser den faktiskt inte på östkusten. Istället gick vi vidare mot Olivers, resturangen vi tänkte äta på. Det enda var att det på vägen börja regna - och inte så lite. Av med skorna, rusa barnfota från tak till tak och trots detta kom vi alla fram till Olivers genomblöta och lite smått genomskinliga. Snyggt.
Resturangen möt i alla fall alla förväntningar på en födelsedagsmiddag av första klass. Kängru-tenderloin, saftigt tillagad, fint upplagt med smakrika tillbehör. Supergott verkligen. Med rikigt flaskvin till! Lyx! Och plattan med 4 olika desserter efteråt avrundade måltiden perfekt och gjorde oss alla mer än proppmätta. En super födelsedagsmiddag helt enkelt!
Vi började med en drink vid the waterfront i hamnen. Lite finare kvarter än jag med mina backpacker-vanor hittills besökt i Cairns. Hade kunnat vara en underbar solnedgång tänkte vi, men tvyärr dolde svarta moln himlen. Fast sen kom vi på att solen ändå går ner i väst, så man ser den faktiskt inte på östkusten. Istället gick vi vidare mot Olivers, resturangen vi tänkte äta på. Det enda var att det på vägen börja regna - och inte så lite. Av med skorna, rusa barnfota från tak till tak och trots detta kom vi alla fram till Olivers genomblöta och lite smått genomskinliga. Snyggt.
Resturangen möt i alla fall alla förväntningar på en födelsedagsmiddag av första klass. Kängru-tenderloin, saftigt tillagad, fint upplagt med smakrika tillbehör. Supergott verkligen. Med rikigt flaskvin till! Lyx! Och plattan med 4 olika desserter efteråt avrundade måltiden perfekt och gjorde oss alla mer än proppmätta. En super födelsedagsmiddag helt enkelt!
Tuesday, December 21, 2010
The big 22! Lärorikt?
Vad gör man i Australien när klockan slår 12 och den sista dagen som 21åring är förbi. Jo, man åker till en hamn och ser fisk bli avlastad. Jättestora fiskar. Tonfisk över 1,5 meter. Inplastade för att kunna bli fin sushimi. Lärorikt. Efter att ha lärt mig hur man gör Goon riktigt nice och drickbart. Blanda med tropisk juice och sparkeling. Smart. Ganska 22 blir ett år av lärdomar. Spännande.
Cairns - inställda flyg, tvister på gatan och ett hostel som aldrig sover.
Så Cairns. Enligt ryktet en partyhåla. Tropiskt klimat. Insprängt bland berg och regnskogsklädda kullar. Luftfuktighet upp mot 100 % (hur det nu funkar för man tänker ju att det borde vara total väta). Förbjudet att bada i havet pga dödliga jellyfish. Istället en stor saltvattenlagun som söta livvakter patrullerar. Vad ska man göra där? Woolshed. Gilligans. Barrier reef. Port Douglas. Rev och utflykter får vänta tills Kalle och Beata lyckas ta sig från snötäckta Sverige och faktiskt landa i Oz.
Så Cairns. Alltså dagtid inte mycket att göra i själva staden förutom bättre på brännan och chilla på caféer. Nattetid episk fest. I alla fall om man börjar med Alex och Fredrik på min balkong, pausar för gratis middag och fortsätter till engelskmännens (reptilen, babianen och björnen) rum. Gilligans, redbull-vodka, vidare mot Woolshed, tvister på gatans röda och gula prickar. Woolshedfest! Djungeltema. Mycket dans. Men helt plötsligt var klockan 3, jag och Fredrik gick till convenience store så han kunde köpa sina frukost-snickers (var var Alex? :)) och sen en underbar natts sömn i en säng - inte flygplansstol eller flygplatssoffa.
Något som är nice med att bo i dorms är den gemenskap man kan finna. Som att alla vakna av en galen engelska som flyger runt för att komma iväg till en reef-boat och kollektiv känna bakfyllans slag. Alla mår lika dåligt, det känns genast lite bättre. Alla tycker sedan det är lika roligt när hon kommer tillbaka någon timme senare och har lyckats missa sin båt - men bokat in sig på en ny 2 dagar senare. Istället går vi alla till lagunen och chillar i solen. Engelskan Nathalie, den lilla sweitzaren Swiss guy One, nordirländaren Neil och jag. Lustigt gäng. Fast inte lika random som djurparken.
Så Cairns. Alltså dagtid inte mycket att göra i själva staden förutom bättre på brännan och chilla på caféer. Nattetid episk fest. I alla fall om man börjar med Alex och Fredrik på min balkong, pausar för gratis middag och fortsätter till engelskmännens (reptilen, babianen och björnen) rum. Gilligans, redbull-vodka, vidare mot Woolshed, tvister på gatans röda och gula prickar. Woolshedfest! Djungeltema. Mycket dans. Men helt plötsligt var klockan 3, jag och Fredrik gick till convenience store så han kunde köpa sina frukost-snickers (var var Alex? :)) och sen en underbar natts sömn i en säng - inte flygplansstol eller flygplatssoffa.
Något som är nice med att bo i dorms är den gemenskap man kan finna. Som att alla vakna av en galen engelska som flyger runt för att komma iväg till en reef-boat och kollektiv känna bakfyllans slag. Alla mår lika dåligt, det känns genast lite bättre. Alla tycker sedan det är lika roligt när hon kommer tillbaka någon timme senare och har lyckats missa sin båt - men bokat in sig på en ny 2 dagar senare. Istället går vi alla till lagunen och chillar i solen. Engelskan Nathalie, den lilla sweitzaren Swiss guy One, nordirländaren Neil och jag. Lustigt gäng. Fast inte lika random som djurparken.
Thursday, December 16, 2010
Och så var hon bara en
Woho! Har fått hjälp av en flygvärdinna med att hitta ett eluttag så nu sitter jag på golvet på Cairns internationella flygplats i mina backpackerkläder som högst troligen kommer att kastas inom en snar framtid och njuter av att återigen ha el. McDonalds får tydligen inte ha eluttag vilket betyder att jag hela morgonen varit själv i Cairns. Datorn dött. Mobilen dött (och laddaren kvar i 1770, oops) och utan att veta hur jag skulle ta mig till flygplatsen. Men nu är jag i alla fall här och ska berätta om vad jag sysslat med sedan den vackra flaggskeppstrion splittrats för att ge sig iväg på egna äventyr.
Efter att ha överlevt översvämmade vägar och lyckats bli de första som lämnade 1770 sedan regnet kom kom vi fram till Mackay kl 7 på morgonen. Jag hade 12 timmar att fördriva i staden, de andra 4. Vad ska man göra en solig dag? Lagunen!! På en skylt stod att solens styrka var extremt hög med en bränningstid på 6 min. Och det kändes när vi låg på saronger och handdukar i gräset. Många bad i poolen. Fram till kl 11 chillade vi i solen, förbättrade brännan och förde över bilder. Men så plötsligt var det dags för de andra att gå. Att bege sig till ett flyg som jag inte skulle med. Konstigt. Oplanerade som vi är tog det självklart lite lång tid med fotoöverföringen och så fort det var klar var det dags för tjejerna att springa. Puss och kram och helt plötsligt var jag själv. Ganska skönt den första kvarten faktiskt. Känna solens värme på kroppen, ta ett bad, läsa lite. Men efter typ 20 kom jag på mig själv med att vara väldigt tyst (antagligen för att jag inte hade någon att prata med) och sakna de andras sällskap. Och så fortskred dagen, sola, bada, läsa, vara tyst. Tills jag tog mig ifrån lagunen, missuppfattade en liten flickas fråga i duschrummet, köpte engångskamera för att ersätta min kamera som inte längre vill godta batteriet och gick till McDonalds för lite välbehövd internettid. En Subways på det och mot Greyhoundbussen som skulle vara mitt hem för natten och ta mig till Cairns.
Det som är med att vara ensam är det här med att vara tyst. I 5 månader har jag i princip aldrig varit själv, inte ens när jag sovit, om jag inte aktivt gått ut för att vara själv. Nu är det inte längre så. Men det är också ganska skönt. Snart kommer ju Beata och Kalle och då får jag sällskap hela tiden igen. Tills dess ska jag upptäcka vad Darwin har att erbjuda. Förutom krokodiler. Sprang på Carro Mannestål och hennes kompis Kajsa här på flygplasten nyss. De var på väg till Nya Zeeland men berättade att Darwin har fler krokodiler än människor. Hoppas helt enkelt att det är väldigt glesbefolkat! Nu lyfter jag strax! Tjoooo
Efter att ha överlevt översvämmade vägar och lyckats bli de första som lämnade 1770 sedan regnet kom kom vi fram till Mackay kl 7 på morgonen. Jag hade 12 timmar att fördriva i staden, de andra 4. Vad ska man göra en solig dag? Lagunen!! På en skylt stod att solens styrka var extremt hög med en bränningstid på 6 min. Och det kändes när vi låg på saronger och handdukar i gräset. Många bad i poolen. Fram till kl 11 chillade vi i solen, förbättrade brännan och förde över bilder. Men så plötsligt var det dags för de andra att gå. Att bege sig till ett flyg som jag inte skulle med. Konstigt. Oplanerade som vi är tog det självklart lite lång tid med fotoöverföringen och så fort det var klar var det dags för tjejerna att springa. Puss och kram och helt plötsligt var jag själv. Ganska skönt den första kvarten faktiskt. Känna solens värme på kroppen, ta ett bad, läsa lite. Men efter typ 20 kom jag på mig själv med att vara väldigt tyst (antagligen för att jag inte hade någon att prata med) och sakna de andras sällskap. Och så fortskred dagen, sola, bada, läsa, vara tyst. Tills jag tog mig ifrån lagunen, missuppfattade en liten flickas fråga i duschrummet, köpte engångskamera för att ersätta min kamera som inte längre vill godta batteriet och gick till McDonalds för lite välbehövd internettid. En Subways på det och mot Greyhoundbussen som skulle vara mitt hem för natten och ta mig till Cairns.
Det som är med att vara ensam är det här med att vara tyst. I 5 månader har jag i princip aldrig varit själv, inte ens när jag sovit, om jag inte aktivt gått ut för att vara själv. Nu är det inte längre så. Men det är också ganska skönt. Snart kommer ju Beata och Kalle och då får jag sällskap hela tiden igen. Tills dess ska jag upptäcka vad Darwin har att erbjuda. Förutom krokodiler. Sprang på Carro Mannestål och hennes kompis Kajsa här på flygplasten nyss. De var på väg till Nya Zeeland men berättade att Darwin har fler krokodiler än människor. Hoppas helt enkelt att det är väldigt glesbefolkat! Nu lyfter jag strax! Tjoooo
Fångar i 1770
Okej, Australien är helt underbart på många sätt. Men 2 saker behöver de verkligen styra upp. Sina väderförutspåelser och sin infrastruktur. Vi hade planerat allt perfekt. Lämna Hervey Bay 10e. 2 eller 3 dagar i 1770 beroende på hur soft det skulle vara. Eventuellt stopp i Rockhampton (som vi sedan blev rekommenderade att verkligen inte göra). Vara i Mackay 13e på kvällen för att Kristin och Cattis skulle hinna med sitt flyg tillbaka till Sydney den 14e på dagen. En fläckfri plan. Tills det börjar regna i Australien. För det är såhär att när det regnar i Australien är det inte riktigt som när det regnar i Sverige. När det regnar i Australien tror man på riktigt himlen öppnat sig och halva atmosfären ramlat in. på en minut i regnet är det som att man har duschat. Praktiskt om man tränar eller hoppar hopprep (man kan inte skilja regnvatten från svett) men mindre praktiskt om man måste lämna en stad ett visst datum. Speciellt om en dags regn betyder att floden vid den enda vägen ut ur staden höjs med över 4 meter och vägarna stängs för all trafik. Speciellt om man ska åka en buss som inte har resurser för att lösa detta (inte ens resa sig över vattnet på någon vänster och ta sig igenom på det sättet). Då är man ganska fången där man är.
Det regnade hela söndagen. Bussen på söndagskvällen ställdes in. Alex och Fredrik blev kvar med risk att missa sin båt i Whitsundays på tisdagen. Vi skulle åka på måndagskvällen.
På måndag morgon vaknade vi till sol. Woho tänkte vi direkt, då har vägarna säkert torkat upp. Vi hade blivit tillsagda att även om översvämmning sker lätt torkar den också snabbt och det borde alltså fixa sig. Tills vi började få nyheter om Greyhound. Vägarna var fortfarande stängda. Bussen ställs troligen in. Vad skulle vi göra då? Boka om flyg? Kristin ska ju till HongKong för att åka tillbaka till Norge. Chartra ett plan till Mackay? 500 dollar per pers UTAN packning. Ta tåget? Går inte eftersom översvämningen är på vägen till tågstationen. Båt? Finns inte.
Efter många förslag kom de på en buss som kanske skulle gå. Premium-bussen som aldrig kom in i 1770 utan gick på stora vägen utanför dit översvämningen inte nått. 80 dollar senare var den bokad. Vid midnatt skulle vi åka. Allting ordnat, allting gott tänkte vi och gick glatt till stranden och BBQ på kvällen. Vår shuttlebuss kom och hämtade oss från BBQen och glada i hågen sjöng vi högt julsånger (det var lucia-kvällen). Tills busschauffören John berättar att det inte är säkert att vi kommer till bussen för vägen är fortfarande stängd. Vi åker trots det in på den stängda vägen och John säger att här slutar hans försäkring gälla. Helt bäckmörkt, vi ensamma på vägen, de enda ljus är de från bussens strålkastare rusar vi fram. Alla 5 har allt korsat (cross your fingers = håll tummarna), fingrar, armar, ben, tår om man kan, tunga och håller tummarna. Vi kommer till ena Flooding skylt efter den andra och får ont i magen varje gång vägen går nedåt. Fyllde med adrenalin nu jublar vi när John säger att vi tagit oss förbi ett av de värsta ställena. Torr väg. Men några fler att korsa.
Efter totalt en skräckfylld tur på kanske 30 minut har vi tagit oss förbi det sista översvämningsriskerade stället och jublar alla igen. Nu ska vi bara hinna med bussen! Den kommer fläckfritt efter 10 min väntan, visar sig vara nästintill tom så vi alla kan få 2 säten var. Lyckan är total! Nästa morgon rullar vi in i Mackay, säkra på att alla kommer hinna med sina respektive plan. Solen strålar och en varm förmiddag väntar. Frukost och total lycka!
Det regnade hela söndagen. Bussen på söndagskvällen ställdes in. Alex och Fredrik blev kvar med risk att missa sin båt i Whitsundays på tisdagen. Vi skulle åka på måndagskvällen.
På måndag morgon vaknade vi till sol. Woho tänkte vi direkt, då har vägarna säkert torkat upp. Vi hade blivit tillsagda att även om översvämmning sker lätt torkar den också snabbt och det borde alltså fixa sig. Tills vi började få nyheter om Greyhound. Vägarna var fortfarande stängda. Bussen ställs troligen in. Vad skulle vi göra då? Boka om flyg? Kristin ska ju till HongKong för att åka tillbaka till Norge. Chartra ett plan till Mackay? 500 dollar per pers UTAN packning. Ta tåget? Går inte eftersom översvämningen är på vägen till tågstationen. Båt? Finns inte.
Efter många förslag kom de på en buss som kanske skulle gå. Premium-bussen som aldrig kom in i 1770 utan gick på stora vägen utanför dit översvämningen inte nått. 80 dollar senare var den bokad. Vid midnatt skulle vi åka. Allting ordnat, allting gott tänkte vi och gick glatt till stranden och BBQ på kvällen. Vår shuttlebuss kom och hämtade oss från BBQen och glada i hågen sjöng vi högt julsånger (det var lucia-kvällen). Tills busschauffören John berättar att det inte är säkert att vi kommer till bussen för vägen är fortfarande stängd. Vi åker trots det in på den stängda vägen och John säger att här slutar hans försäkring gälla. Helt bäckmörkt, vi ensamma på vägen, de enda ljus är de från bussens strålkastare rusar vi fram. Alla 5 har allt korsat (cross your fingers = håll tummarna), fingrar, armar, ben, tår om man kan, tunga och håller tummarna. Vi kommer till ena Flooding skylt efter den andra och får ont i magen varje gång vägen går nedåt. Fyllde med adrenalin nu jublar vi när John säger att vi tagit oss förbi ett av de värsta ställena. Torr väg. Men några fler att korsa.
Efter totalt en skräckfylld tur på kanske 30 minut har vi tagit oss förbi det sista översvämningsriskerade stället och jublar alla igen. Nu ska vi bara hinna med bussen! Den kommer fläckfritt efter 10 min väntan, visar sig vara nästintill tom så vi alla kan få 2 säten var. Lyckan är total! Nästa morgon rullar vi in i Mackay, säkra på att alla kommer hinna med sina respektive plan. Solen strålar och en varm förmiddag väntar. Frukost och total lycka!
Town of 1770 - en smak av riktigt backpackerliv
Efter fallskärmshoppning och Hervey Bays ensamma stränden tog vi oss vidare norrut. Den första stad som bara vi 3 skulle komma till och utforska själva. Självklart hade vi inte bokat något men tanke på hur planerade vi alla 3 är, så där stod vi mitt ute i ingenstans, nära en polisstation när varmt tropiskt regn började dugga på oss och våra väskor. Hade fått en rekommendation om Cool Bananas och började så vandra i vår jakt att finna rätt. 300 meter på en väg, fråga några, jaha fel håll, vända. Nästa väg. Mot stranden. Fråga ett gäng på en balkong, de visste inte. Fortsätta gå. Fråga en kille på gatan. Jaha, fel väg igen. Han lovade att följa oss och ta en genväg så vi skulle slippa gå hela vägen tillbaka och börja om. Upp på en annan väg och för att tysta Cattis Pavarotttväska om aldrig slutar skrika tog stackarn 22kg-kofferten i handen och ledde vägen till "genvägen". Att korsa någons tomt. Super med dragväska att släpa hjulen över gräs och jord. Jaja, vi kollade aldrig i dagsljus sen. Hoppas det inte blev några märken, haha.
Cool Bananas visade sig vara det coolaste hostelet någonsin. Ägaren Greg konstant speedad på livet som mellan bordstorkning och dahu-barlekar berättade historier om när han var ung och backpackade i Sverige, lyckades få bo i en takvåning på strandvägen och langa vip-band till alla dåtidens bästa clubbar. Världens softaste man! Och han gav oss 2 dollars rabatt på rummet för att vi letat så efter hostelet med våra väskor och allt. Snällt.
Stämningen på Cool Bananas var allt man vill ha som resande. Chill. Mycket avslappnat folk. Hängmattor man kan ligga och chilla i. Body-board-brädor man fick låna gratis. Rent. Superfräscht. Med en gammal liten gubbe som lagade chokladcrepe och sålde för 3 dollar en kväll. En bar där 6packen öl var billigare än bottleshopsen men man fick fortfarande dricka sitt eget (däribland det älskade goonet).
Den stora höjdpunkten i 1770: Scooteroos! Minimotorcyklar som man kör runt på en eftermiddag och ser hela Agnes Water och Town of 1770. Man får skinnjacka, hjälm med flammor på och feta tatueringar om man vill. Stencoolt! Turen avslutas vid östkustens enda solnedgång över havet och potatowedges. Vi hade turen att få en cloudset som de kallar det. Mindre sol och mer moln. Men fint ändå.
Jag på motorcykel
I övrigt var 1770 en chill period då vi kanske för första gången kändes oss som riktiga backpackers. Låg på stranden, chillade på hostelet, kollade på film då det regnade, lyckades få en man att göra hopprep åt mig och Kristin så vi kunde sätta upp ett träningspass. Hängde på hostelet på kvällarna, lagade middag, chillade med de som bodde och jobbade där. Fick veta lite för mycket privat om Alex som mer än gärna bjuder på det. Stod på huvudet, lekte flygplan, ja allt det där vi gör när vi får leka fritt. Det enda som kanske skulle kunna vara lite ostabilt var hur vi skulle ta oss från den lugna, lilla underbara staden. Vi får väl se hur det går.
Cool Bananas visade sig vara det coolaste hostelet någonsin. Ägaren Greg konstant speedad på livet som mellan bordstorkning och dahu-barlekar berättade historier om när han var ung och backpackade i Sverige, lyckades få bo i en takvåning på strandvägen och langa vip-band till alla dåtidens bästa clubbar. Världens softaste man! Och han gav oss 2 dollars rabatt på rummet för att vi letat så efter hostelet med våra väskor och allt. Snällt.
Stämningen på Cool Bananas var allt man vill ha som resande. Chill. Mycket avslappnat folk. Hängmattor man kan ligga och chilla i. Body-board-brädor man fick låna gratis. Rent. Superfräscht. Med en gammal liten gubbe som lagade chokladcrepe och sålde för 3 dollar en kväll. En bar där 6packen öl var billigare än bottleshopsen men man fick fortfarande dricka sitt eget (däribland det älskade goonet).
Den stora höjdpunkten i 1770: Scooteroos! Minimotorcyklar som man kör runt på en eftermiddag och ser hela Agnes Water och Town of 1770. Man får skinnjacka, hjälm med flammor på och feta tatueringar om man vill. Stencoolt! Turen avslutas vid östkustens enda solnedgång över havet och potatowedges. Vi hade turen att få en cloudset som de kallar det. Mindre sol och mer moln. Men fint ändå.
Jag på motorcykel
I övrigt var 1770 en chill period då vi kanske för första gången kändes oss som riktiga backpackers. Låg på stranden, chillade på hostelet, kollade på film då det regnade, lyckades få en man att göra hopprep åt mig och Kristin så vi kunde sätta upp ett träningspass. Hängde på hostelet på kvällarna, lagade middag, chillade med de som bodde och jobbade där. Fick veta lite för mycket privat om Alex som mer än gärna bjuder på det. Stod på huvudet, lekte flygplan, ja allt det där vi gör när vi får leka fritt. Det enda som kanske skulle kunna vara lite ostabilt var hur vi skulle ta oss från den lugna, lilla underbara staden. Vi får väl se hur det går.
Tuesday, December 14, 2010
En ny upplevelse: hoppa ut ur ett flygplan på över 4000 meters höjd
Jag och Norge har ju bott tillsammans i samma rum i 4, snart 5 månader. Och när man bor tillsammans vill man ju uppleva saker tillsammans. För att ha något att prata om på kvällen när man ska sova liksom. Eller bara hela tiden, överallt, vad man än gör. Så blir det i alla fall om man beslutar sig för att hoppa fallskärm över världens största sandö. Hur vackert som helst uppifrån.
Efter de andra åkt var vi ju tvungna att återfå glädjen i vardagen. Första dagen chillade vi bara på stranden då solen strålade och man tydligen i princip får en hel strand för sig själv i Hervey Bay. Med andra ord perfekt tillfälle för lite topless-tanning. Man vill ju inte se ut som man har bikini på sig även i duschen liksom. En jättehärlig dag som vi verkligen behövde för att lite smälta allt kul vi faktiskt haft det här halvåret och på resan med de andra. Alla kvällar ute, alla utflykter, äventyr, strandmys, upptäcktsfärder. Behövligt att ladda batterierna lite.
Andra dagen var vi mer utvilade (eftersom Hervey är en ganska lugn stad blev de faktskt också ganska lugna kvällar). Tvyärr täcktes hilmen av moln men chilla, tvätta, skicka hem grejer och träna är också skoj. Men mitt i allt fix insisterar Kristin på att vi borde kolla upp fallskärmshoppning. Snäll och medgörlig som jag alltid är (eller?) följde jag självklart med och några minuter senare hade vi bokat in oss dagen efter. 14000 ft, 65 sekunders fritt fall, maxhastighet på över 200 km/h. Klockan 12 nästa dag.
Ingen av oss förstod nog vad vi faktiskt gett oss in i. Kristin fick lite panik redan efter vi betalat. Jag (lite trögare) fattade inte förrän vi gick från stranden för att byta om till hoppkläder. Hoppa ut ur ett flygplan?? Hur tänker man då??
Vi blev hämtade av våra tandemhoppare kl 12 och ett par som precis hoppat. Paret som just hoppat var helt lyriska och skulle lätt göra det igen. Kändes bra. Fallskärmskillarna satt i bilen med redan utvecklade fallskärmar. En flintskallig knäppis (Dan) med supersnabba glasögen i pannan. Kristin fick honom. Jag fick en gift pappa (Pete)som hade komplex över sitt tunna hår och hade därför mössa när han hoppade. Men han älskade sitt liv, sin fru och son, vilket kändes bra! Till flygplatsen, hälsa och krama piloten (jag gillar ju piloter), se på när de vecklade in fallskärmarna igen och få kläder och sele. Samtidigt spelades videor på paret som nyss hoppat. De såg jätteroliga ut.
Piloten
Dan packar ihop en fallskärm
Jag får sele påklädd
Upp i världens minsta plan. Helt seriöst. Det fick precis plats jag, Kristin, de 2 instruktörerna och piloten. Och då satt vi ändå i killarnas knä. Men vilken utsikt sen! Ö ver Frasers kust, se Moon Point, sanddynerna i vattnet som färgar havet i olika underbara nyanser av blått. Små öar, Frasers öken, Lake McKackenzy och havet skapade tillsammans en oslagbar utsikt från planet. En mýsig tur. Tills piloten saktade in, Pete ryckte upp dörren så hård vind slet tag i oss och avlägsen mark långt nedanför blottades. Ett ben ut, andra benet, korsa armarna, redo? Okej! Kullerbytta, banan, titta upp, andas, knack på axlen, ut med armarna och FLYG! Ljudet var öronbedövande i fritt fall men efter 1 minut som kändes om 15sek öppnade Pete fallskärmen, det ryckte till och vi ändrade kroppsriktning från fågellik till att hänga med benen nedåt och åka runt som vi ville. Öva landningsposition, försöka fånga Kristin och Dans skugga och sen fick jag testa att styra fallskärmen. Dra i armarna, runt runt, rakt, stanna upp. Som att åka karusell. Tydliegn var vi i luften typ 10 min. Det kändes inte som det. Men landningsdags. Postion! Benen rakt ut från kroppen vinkelrätt och en snygg sittande beachlandning, Tills Kristin och Dan kom och näst intill krashade in i oss. Haha.
Vi och våra instruktörer
Sjukaste känslan någonsin. Vi hoppade ut ur ett plan. Fritt fall var superläskigt men coolt. Fallskärmsdelen bara hur kul som helst. Definitivt någonting vi båda skulle kunna göra igen..
Efter de andra åkt var vi ju tvungna att återfå glädjen i vardagen. Första dagen chillade vi bara på stranden då solen strålade och man tydligen i princip får en hel strand för sig själv i Hervey Bay. Med andra ord perfekt tillfälle för lite topless-tanning. Man vill ju inte se ut som man har bikini på sig även i duschen liksom. En jättehärlig dag som vi verkligen behövde för att lite smälta allt kul vi faktiskt haft det här halvåret och på resan med de andra. Alla kvällar ute, alla utflykter, äventyr, strandmys, upptäcktsfärder. Behövligt att ladda batterierna lite.
Andra dagen var vi mer utvilade (eftersom Hervey är en ganska lugn stad blev de faktskt också ganska lugna kvällar). Tvyärr täcktes hilmen av moln men chilla, tvätta, skicka hem grejer och träna är också skoj. Men mitt i allt fix insisterar Kristin på att vi borde kolla upp fallskärmshoppning. Snäll och medgörlig som jag alltid är (eller?) följde jag självklart med och några minuter senare hade vi bokat in oss dagen efter. 14000 ft, 65 sekunders fritt fall, maxhastighet på över 200 km/h. Klockan 12 nästa dag.
Ingen av oss förstod nog vad vi faktiskt gett oss in i. Kristin fick lite panik redan efter vi betalat. Jag (lite trögare) fattade inte förrän vi gick från stranden för att byta om till hoppkläder. Hoppa ut ur ett flygplan?? Hur tänker man då??
Vi blev hämtade av våra tandemhoppare kl 12 och ett par som precis hoppat. Paret som just hoppat var helt lyriska och skulle lätt göra det igen. Kändes bra. Fallskärmskillarna satt i bilen med redan utvecklade fallskärmar. En flintskallig knäppis (Dan) med supersnabba glasögen i pannan. Kristin fick honom. Jag fick en gift pappa (Pete)som hade komplex över sitt tunna hår och hade därför mössa när han hoppade. Men han älskade sitt liv, sin fru och son, vilket kändes bra! Till flygplatsen, hälsa och krama piloten (jag gillar ju piloter), se på när de vecklade in fallskärmarna igen och få kläder och sele. Samtidigt spelades videor på paret som nyss hoppat. De såg jätteroliga ut.
Piloten
Dan packar ihop en fallskärm
Jag får sele påklädd
Upp i världens minsta plan. Helt seriöst. Det fick precis plats jag, Kristin, de 2 instruktörerna och piloten. Och då satt vi ändå i killarnas knä. Men vilken utsikt sen! Ö ver Frasers kust, se Moon Point, sanddynerna i vattnet som färgar havet i olika underbara nyanser av blått. Små öar, Frasers öken, Lake McKackenzy och havet skapade tillsammans en oslagbar utsikt från planet. En mýsig tur. Tills piloten saktade in, Pete ryckte upp dörren så hård vind slet tag i oss och avlägsen mark långt nedanför blottades. Ett ben ut, andra benet, korsa armarna, redo? Okej! Kullerbytta, banan, titta upp, andas, knack på axlen, ut med armarna och FLYG! Ljudet var öronbedövande i fritt fall men efter 1 minut som kändes om 15sek öppnade Pete fallskärmen, det ryckte till och vi ändrade kroppsriktning från fågellik till att hänga med benen nedåt och åka runt som vi ville. Öva landningsposition, försöka fånga Kristin och Dans skugga och sen fick jag testa att styra fallskärmen. Dra i armarna, runt runt, rakt, stanna upp. Som att åka karusell. Tydliegn var vi i luften typ 10 min. Det kändes inte som det. Men landningsdags. Postion! Benen rakt ut från kroppen vinkelrätt och en snygg sittande beachlandning, Tills Kristin och Dan kom och näst intill krashade in i oss. Haha.
Vi och våra instruktörer
Sjukaste känslan någonsin. Vi hoppade ut ur ett plan. Fritt fall var superläskigt men coolt. Fallskärmsdelen bara hur kul som helst. Definitivt någonting vi båda skulle kunna göra igen..
Monday, December 13, 2010
Fraser Island - av urinvånarna kallad paradiset
Efter ett mindre lyckat Rainbow Beach kom vi till Hervey Bay och genast kändes livet lite bättre. Vi måste väl faktiskt erkänna att vi alla är mer eller mindre stadsflickor. Vi tycker om när det finns saker att göra. Vi vill ha lite affärer att titta i. Vi vill finna andra aktiviteter än endast film ifall det regnar. Och framförallt känner vi inte att ställen som airlie beach och brisbane är för pretentiösa. Men så har vi inte heller dreds eller gillar att röka på. Hur som, i Hervey Bay verkade det finnas butiker, matställen (Subways mmm mums!) och grejer att göra. Men lite hann vi utforska eftersom vi redan en halvtimme efter ankomst till Nomads hostel skulle samlas i TVrummet för att få viktig info om Fraser-resan och träffa de resterande 2 i vår bil - en tysk vegeterian (Connie) och en 31årig spanjorska som tagit paus från sitt liv i Madrid (Monica). Kvällen gick åt till att köpa mat, goon, packa ocjh göra oss redo för uppstigning kl 06.00 och 4WD på sand och gropiga vägar. Jag och Cattis myste dock ner oss i hennes säng och läste på nedersidan av översängen. Kul men lite sjukt att läsa om andra som bott i samma säng och gjort samma sak som vi nu gör.
Söndag. I WANNA GIVE YOU A CALL skrålar högt kl 6 och vi börjar dagen med en 45min säkerhetsfilm hur man kör på sand.. Innan frukost! Behöver svepa en påse chips för att överleva. Packa in i bilen, klassisk bacon-ägg-frukost-sub från Subways och halv 10 off! Mot paradiset!
Fraser var helt underbart! Sötvattensjöar med så rent vatten att det var drickbart. Vita stränder med oändligt blått hav utanför. Regnskog där syrsorna spelade högt så vår radiolösa bil fylldes med musik. Öken där gul, svar och vi sand låg omvaranatt och klippor skapas av sanden som packas så kompakt kompakt. Dagtid studsade vi fram på leriga sandvägar eller rusade på strändernas motorvägsliknande längder. Vadade i sötvattenfloder, såg sköldpaddor, badade i sjöar, havspooler, stod på berg och såg sköldpaddor, hajar och rockor simma runt i vattnet nedanför. Att aborginerna kallar Fraser paradiset är inte svårt att förstå. Kvällstid myste vi på Nomads camp. Alltid 2 grupper samtidigt som lagade mat, lekte lekar, satt runt elden och drack sig roliga. Därför lyckades vi matcha att träffa Helena och Max vår andra kväll som var deras första eftersom de åkte på resan efter oss. Vi lekte också banan-och-äpple-leken med vår guide och fick lite för mycket info på Never have I ever. Runt lägret sprang dingos (vildhundar) runt och letade mat och därför fick man inte gå på toaletten eller någonstans utan antingen en vän eller en pinne. För apport eller fight var lite oklart. Jag blev tillsagt att ta med mig pinne för min morgonpromenad på stranden dag 3 (efter min och Marias busiga kväll). Jättemärkligt att springa runt på en strand med världens största pinne i handen.
En jättesköldpadda på stranden
Överlag har Fraer verkligen något av resans höjdpunkt. Alla andra bilar tyckte dock att vi 6 tjejer var lite konstiga som aldrig kunde sitta still, aldrig vara tysta, aldrig låta bli att klänga eller hoppa på varandra. Och alltid sjunga högt i bilen och även på väg ut. Vad vår tyska och spanjorska tyckte som tvingades leva med oss i 3 dagar är lite osäkert men vi tvingades ju också leva med dem. Trots lammkött, galen bilkörning och sittsovning i bilen. Men roligt hade vi. Och att köra bilen var dödskul! Ska köpa mig en cool bil när jag blir stor.
Wednesday, December 8, 2010
Den officiella sommaren är här...
... och det har regnat konstant sedan dess. 1a december börjar den officiella sommaren i Australien, ett land som haft solsken, extremvärme och problem med torka i ett decenium. Tills Sverige kommer på besök. Rekordkall vinter, rekordblöt vår och nu när sommaren börjat tror jag att jag glömt hur blå himmel ser ut och solens känns mot min hud. Vädret är med andra ord inte optimalt för en vars största mål just nu är att komma hem med svart hud och kritvitt hår.
Vi har det senaste dygnet varit i Rainbow Beach. Här var planen att jag och Kristin skulle skydiva, vi skulle surfa och få massa sol. Vi har ätit, fikat, ätit och kollat påm 3 filmer. 7 år i Tibet, High Fidelity, The power of one.. Ja, filmutbudet var en aning begränsat. Och sen har vi sovit. Det har inte varit den bästa dagen i Australien någonsin. Men värre för Greyhound (bussbolaget vi åker med). En av deras chaufförer fick hjärtattack när han lastade av väskorna i Rainbow. Den andra bussen gick sönder utan hopp om lagning. Så nu sitter vi på en annan buss, vars växellåda jag tror är på väg att ramla av, 3 timmar försenade. Men framåt puttrar vi (långsamt) mot det möte inför Fraser-trippen imorn vi helst inte får missa. Hervey Bay och förhoppningsvis lite sol nästa!!
Vi har det senaste dygnet varit i Rainbow Beach. Här var planen att jag och Kristin skulle skydiva, vi skulle surfa och få massa sol. Vi har ätit, fikat, ätit och kollat påm 3 filmer. 7 år i Tibet, High Fidelity, The power of one.. Ja, filmutbudet var en aning begränsat. Och sen har vi sovit. Det har inte varit den bästa dagen i Australien någonsin. Men värre för Greyhound (bussbolaget vi åker med). En av deras chaufförer fick hjärtattack när han lastade av väskorna i Rainbow. Den andra bussen gick sönder utan hopp om lagning. Så nu sitter vi på en annan buss, vars växellåda jag tror är på väg att ramla av, 3 timmar försenade. Men framåt puttrar vi (långsamt) mot det möte inför Fraser-trippen imorn vi helst inte får missa. Hervey Bay och förhoppningsvis lite sol nästa!!
Vad gör man när det regnar i Australien? Blir vän med en rockstjärna eller en blodigel.
Noosa. Mest en strand. Lite shopping i centrum. En nationalpark där man kan sevilda koalor. Hade kunnat vara helt underbart. Om det hade varit sol det vill säga. Men vad gör man i en badort ifall himlens blåa färg helt dolts av moln och tung tropiskt regn hänger i luften? Ja, ett förslag kan ju vara att hyra en bil och köra planlöst någonstans. Eller skråla svenska sånger högt med tondöva röster för en av Australiens up-and-coming sångare. Eller både och.
Efter att ha kommit till Noosa, ätit, fikat, shoppat, undersökt stranden, fått gratis middag, gått på hostelbarens fluro-party och sjungit israleliska sånger första dagen kände vi att vi gjort stadens molniga aktiviteter. Så när vi vaknade på onsdag morgon till mörka, tunga, heltäcknade moln kändes det läge att dra fram Lonely Planet och finna oss en plan. Vid frukostbordet, häpna över mängden Nutella den tyska tjejen mittemot hade på sin kritvita toast, träffade vi Mick. En australienare som tydligen var i Noosa för att spela i baren på kvällen. Han bjöd på vindruvor och vann med andra ord snart vår vänskap. Så när han ville följa med på dagens äventyr kändes rätt okej. Först erbjöd han sig att köra den 6e personen i sin van ifall vi inte fick plats i en hyrbil men då Maria och Cattis bestämde sig för att stanna hemma och chilla tog vi honom istället som chaufför i vår hyrbil. Helt rätt val då han förutom vänstertrafisk-kunskaper stod för GPS och laptop. Vi hade med andra ord inte lämnat Noosa utan honom. Vi åkte till Emundi markets, spelade digiridoo (eller hur auborginernas musik-rör stavas), drack ginger beer, åt bratwurst, drack kaffe, köpte glashjärtan och tittade på alla möjliga saker. Regnet öset ner när vi åkte och vad då? Varför inte en regnskog eller vattenfall? Mot Kondalilla falls! Väl framme såg vi dock att vi tagit fel väg och istället för att komma till vattenfallet kommit till en sjö. Jaja, ett bad i alla fall. Hajk genom regnskog tog oss till sjön som skiftade lite i brunt. Men badas skulle det! Jag, Fia och Mick hoppade vi, tog en klättring över blöta stenar (alltid smart att klättra runt på blöta klippor i bikini, mina blåmärken säger allt) och simmade in en liten grotta en bit bort.Väldigt fantomen av oss.
Med allt blött (eftersom det tydligen inte finns en torr plats i regnskogen där det öser ned, inte heller där vi lagt våra saker) påbörjade vi resan hem. Mick tog "the scenic route" den här gången (killen körde fel igen) men snart var vi hemma i värmen igen. Innan dess skulle han dock göra en paniksväng av vägen skrikandes och dra bort något från hans fot. LEECH! Blogigel. Plötsligt känner även Fia hur det kryper mellan tårna och ser sin nya vän. Blodet sprutade när Mick ryckte bort den lille krabaten. Hon har fortfarande ett sår efter sin lille kompis tänder.
På kvällen skulle vår nya vän alltså spela och det dröjde väl inte mer än 2 rader innan vi insåg hur pinsamt det var att vi fyra skrålat på med svensk Björn Rosenström mm hela dagen. Men en gitarr i famnen, bas under en fot, tamburing under andra och växlande sång och munspel var Mick tydligen rätt begåvad.. Ganska cool vän. Jag och Kristin fick varsin stubby coole (ölhållare) med micklindsay.com (där vi senare kunde gå in och stalka vår nya vän och se bilder. Nice!). Kvällen slutade på Noosas enda nattklubb Rolling Rocks med Babianen (som Kristin så snallt beskriver sitt ragg), reptilen (killen med hårfobi som rakar hela kroppen och har hud som känns somen reptil) och björnen (2.04 och stor) med andra. Nattmat på 7eleven och promenad hem.
Dag 2. Lika regnigt med idag med mindre fantasi så det blev en lugn dag på hostelet och en sväng till en iskall strand. Mick hade åkt men kommer förhoppningsvis och möter oss igen i Hervery Bay. Istället hängde vi lite med zootrion med spenderade mest dagen i en ormgrop i dubbelsängen i vårt rum. Återigen hostelbar på kvällen men en lugn kväll. Förutom Kristin och Ida som tydligen givit sig ut på skogspromenad efter jag och Fia gått hem och nästintill fastnat i jordens största spindelnät. Sjukt.
Nu sitter vi på väg till Rainbow Beach och möjligen ett skydive. Ifall molnen spricker upp. Det återstår att se. Sedan väntar världens största sandö - Fraser Island!
Efter att ha kommit till Noosa, ätit, fikat, shoppat, undersökt stranden, fått gratis middag, gått på hostelbarens fluro-party och sjungit israleliska sånger första dagen kände vi att vi gjort stadens molniga aktiviteter. Så när vi vaknade på onsdag morgon till mörka, tunga, heltäcknade moln kändes det läge att dra fram Lonely Planet och finna oss en plan. Vid frukostbordet, häpna över mängden Nutella den tyska tjejen mittemot hade på sin kritvita toast, träffade vi Mick. En australienare som tydligen var i Noosa för att spela i baren på kvällen. Han bjöd på vindruvor och vann med andra ord snart vår vänskap. Så när han ville följa med på dagens äventyr kändes rätt okej. Först erbjöd han sig att köra den 6e personen i sin van ifall vi inte fick plats i en hyrbil men då Maria och Cattis bestämde sig för att stanna hemma och chilla tog vi honom istället som chaufför i vår hyrbil. Helt rätt val då han förutom vänstertrafisk-kunskaper stod för GPS och laptop. Vi hade med andra ord inte lämnat Noosa utan honom. Vi åkte till Emundi markets, spelade digiridoo (eller hur auborginernas musik-rör stavas), drack ginger beer, åt bratwurst, drack kaffe, köpte glashjärtan och tittade på alla möjliga saker. Regnet öset ner när vi åkte och vad då? Varför inte en regnskog eller vattenfall? Mot Kondalilla falls! Väl framme såg vi dock att vi tagit fel väg och istället för att komma till vattenfallet kommit till en sjö. Jaja, ett bad i alla fall. Hajk genom regnskog tog oss till sjön som skiftade lite i brunt. Men badas skulle det! Jag, Fia och Mick hoppade vi, tog en klättring över blöta stenar (alltid smart att klättra runt på blöta klippor i bikini, mina blåmärken säger allt) och simmade in en liten grotta en bit bort.Väldigt fantomen av oss.
Med allt blött (eftersom det tydligen inte finns en torr plats i regnskogen där det öser ned, inte heller där vi lagt våra saker) påbörjade vi resan hem. Mick tog "the scenic route" den här gången (killen körde fel igen) men snart var vi hemma i värmen igen. Innan dess skulle han dock göra en paniksväng av vägen skrikandes och dra bort något från hans fot. LEECH! Blogigel. Plötsligt känner även Fia hur det kryper mellan tårna och ser sin nya vän. Blodet sprutade när Mick ryckte bort den lille krabaten. Hon har fortfarande ett sår efter sin lille kompis tänder.
På kvällen skulle vår nya vän alltså spela och det dröjde väl inte mer än 2 rader innan vi insåg hur pinsamt det var att vi fyra skrålat på med svensk Björn Rosenström mm hela dagen. Men en gitarr i famnen, bas under en fot, tamburing under andra och växlande sång och munspel var Mick tydligen rätt begåvad.. Ganska cool vän. Jag och Kristin fick varsin stubby coole (ölhållare) med micklindsay.com (där vi senare kunde gå in och stalka vår nya vän och se bilder. Nice!). Kvällen slutade på Noosas enda nattklubb Rolling Rocks med Babianen (som Kristin så snallt beskriver sitt ragg), reptilen (killen med hårfobi som rakar hela kroppen och har hud som känns somen reptil) och björnen (2.04 och stor) med andra. Nattmat på 7eleven och promenad hem.
Dag 2. Lika regnigt med idag med mindre fantasi så det blev en lugn dag på hostelet och en sväng till en iskall strand. Mick hade åkt men kommer förhoppningsvis och möter oss igen i Hervery Bay. Istället hängde vi lite med zootrion med spenderade mest dagen i en ormgrop i dubbelsängen i vårt rum. Återigen hostelbar på kvällen men en lugn kväll. Förutom Kristin och Ida som tydligen givit sig ut på skogspromenad efter jag och Fia gått hem och nästintill fastnat i jordens största spindelnät. Sjukt.
Nu sitter vi på väg till Rainbow Beach och möjligen ett skydive. Ifall molnen spricker upp. Det återstår att se. Sedan väntar världens största sandö - Fraser Island!
Wednesday, December 1, 2010
Brisbane - hemlösa och täckta av sand
Från Miami till LA (eller vad som nu är USAs tredje största stad)! Tillbaka i Brisbane, men för denna gång längre än några timmar. Vad vi inte riktigt räknat med (oplanerade som vi är) var den enorma cricket-turnering som pågick i staden och de tusentals engelsmän som flygit. Varenda hostel var fullbokat i hela staden och vi hade med andra ord inget hem. Parkbänk? Ett hostelgolv? Polisstationen (planerad fyllecell?)? Michaels mamma? Michaels bror? Ute hela natten? Många möjliga alternativ. Inga kanske helt optimala... Så vi lämnade våra väskor på X Base där vi i alla fall bokat rum natten efter och gjorde oss redo för kvällen. Middag i supermysiga Chinatown och sen till den första baren. Kvällen fortsatte som en bättre barrunda i Fortitune Valley, men nya vänner så som Ben som fick agera guide och bland annat tog med oss in på Electical Playground. Till sist Mustang Bar innan vi började bege oss till det hem vi inte riktigt hade. Tupphattar, staty-klättring och buskkrig med irländare på vägen till X Base. Så var slutade kvällen till sist?? På soffor och golv i hostelets lobby och med en tidig incheck på rum nästa morgon. Men vi fick i alla fall popcorn av säkerhetsvakten.
Söndag. Dags att upptäcka Brisbane? Lite småslitna efter nattens sängbrist tog vi en klassisk Subways-frukost innan vi spendade förmiddagen med att boka en tripp till Moreton Island nästa dag. Powernap! Behövligt.. Tur på floden, marknad i South Bank, fika och sedan en spontan-bio. Harry Potter - och vi fick en gratisbiljett dessutom! Tidig däck för att vara reda för Moreton kl 07.10.
Måndag. En av de bästa dagarna på länge. När busschauffören väl funnit oss (efter lite strul från Shane Horan) och vi plockat upp alla andra (inklusive engelskmannen Chris från Kookaburra Inn - en man som senare skulle benämnad Herr Böna) började vår färd mot Australiens tredje största sandö. Morgonte (/kaffe) på färjan där vi för första gången testade en Tim Tam Slam Danm - bit av hörnen på en TimTam (jordens bästa chokladbiskuit) och sug upp kaffe genom kakan så chokladen smälter inifrån och ut. GOTT!
Väl framme på sandön började dagen med sandboardning! Lite som pulka men i en sandöken istället för snö. Och på en planka istället för en pulka. Hel sinnesjukt kul! Jag åkte först och studsade ner bulorna i sanden. Herregud så ont för höftbenen och kissnödiga blev vi allihop. Men upp för backen igen och åka igen. 3e åket körde vi dubbel där en låg underst och den andra satt på rumpan. Peeling för låren ingick tydligen när Kristin satte sig bakom rumpan och jag inte längre kunde lyfta benen från backen på nedfärden. Aj.
Vidare till en blue lagoon (lite som en klassisk svensk sjö med klart, varmt vatten) tvätta av sand och ha hemmaspa del 2 då jag blev nedgrävd i leran. Lunch påen klippa med en fyr där vi i vattnet nedanför såg delfiner, sköldpaddor och rockor simma runt. Hur vackert och coolt som helst! Tillbaka till västsidan och en simtur vid några gamla vrak innan färden hemåt igen.
Middag på Vapiano på kvällen (Åh, Stockholms-känslor!!!) och en liten utgång på hostelets egen bar. Här fann vi 3 vänner, de mest omaka sällskapet någonsin - en lite halvposh, vältränad kille från London, en galen, totaltatuerad och platinablond art director på Tony&Guy och en 2 meter lång, småtjock engelsman med glasögon. De ska också upp till Noosa. Kan bli intressant.
Nästa stopp Noosa Heads!
Söndag. Dags att upptäcka Brisbane? Lite småslitna efter nattens sängbrist tog vi en klassisk Subways-frukost innan vi spendade förmiddagen med att boka en tripp till Moreton Island nästa dag. Powernap! Behövligt.. Tur på floden, marknad i South Bank, fika och sedan en spontan-bio. Harry Potter - och vi fick en gratisbiljett dessutom! Tidig däck för att vara reda för Moreton kl 07.10.
Måndag. En av de bästa dagarna på länge. När busschauffören väl funnit oss (efter lite strul från Shane Horan) och vi plockat upp alla andra (inklusive engelskmannen Chris från Kookaburra Inn - en man som senare skulle benämnad Herr Böna) började vår färd mot Australiens tredje största sandö. Morgonte (/kaffe) på färjan där vi för första gången testade en Tim Tam Slam Danm - bit av hörnen på en TimTam (jordens bästa chokladbiskuit) och sug upp kaffe genom kakan så chokladen smälter inifrån och ut. GOTT!
Väl framme på sandön började dagen med sandboardning! Lite som pulka men i en sandöken istället för snö. Och på en planka istället för en pulka. Hel sinnesjukt kul! Jag åkte först och studsade ner bulorna i sanden. Herregud så ont för höftbenen och kissnödiga blev vi allihop. Men upp för backen igen och åka igen. 3e åket körde vi dubbel där en låg underst och den andra satt på rumpan. Peeling för låren ingick tydligen när Kristin satte sig bakom rumpan och jag inte längre kunde lyfta benen från backen på nedfärden. Aj.
Vidare till en blue lagoon (lite som en klassisk svensk sjö med klart, varmt vatten) tvätta av sand och ha hemmaspa del 2 då jag blev nedgrävd i leran. Lunch påen klippa med en fyr där vi i vattnet nedanför såg delfiner, sköldpaddor och rockor simma runt. Hur vackert och coolt som helst! Tillbaka till västsidan och en simtur vid några gamla vrak innan färden hemåt igen.
Middag på Vapiano på kvällen (Åh, Stockholms-känslor!!!) och en liten utgång på hostelets egen bar. Här fann vi 3 vänner, de mest omaka sällskapet någonsin - en lite halvposh, vältränad kille från London, en galen, totaltatuerad och platinablond art director på Tony&Guy och en 2 meter lång, småtjock engelsman med glasögon. De ska också upp till Noosa. Kan bli intressant.
Nästa stopp Noosa Heads!
Subscribe to:
Posts (Atom)